Göteborgsposten – 5 maj 1870, sida 1

Fredsdomarens i Orcival hus var helt litet. Tre stora rum i bottenvåningen, fyra rum i första våningen, en vind och domestikernas kamrar utgjorde hela boningen. Öfverallt visade sig spår af att denna boning innehades af en man som dragit sig ur verldens hvimmel. Möblerna voro gamla och nötta, pendylerna hade u phört att visa tiden, öfverdraget på fåtöljerna var slitet, gardinerna urblekta. Inomhus tillbragte egaren sin mesta tid i biblioteket, och detta var också det enda rum som tillkännagaf någon hemtrefnad. Fredsdomarens lyx var drifhuset, ett ofantligt, furstligt drifhus, försedt med alla ändringar och törbättringar som i nyare tider uppfunnits för ett sådant. Två tjenare, m:me Petit, herrskarinna i köket, och en trädgårdsdräng vid namn Louis utgjorde fredsdomarens hushåll. De gjorde ej mycket buller af sig, men det var endast derföre att hr Plantat, som talar litet sjelf, ej tycker om att höra andra tala. I hans hus måste den djupaste tystnad råda. Gud skall veta att detta var svårt för m:me Petit i början, ty språksamhet var just hennes starkaste sida. Tjugo gånger höll hon på att lemna sin plats, men lika många gånger afhölls hon derifrån vid tanken på den