Göteborgsposten – 5 maj 1870, sida 1

goda lön hon dock kade hos fredsdomaren. Så småningom vande hon sig vil att lagga band på sin tunga, hon blef van vid den klostperlika tystnaden. Men då hon kom utom hus, till grannarne, tog hon sin skada igen, och det var ej ntau skäl hon gällde för att vara en af de elakaste tungor i Orcival. Dessutom hade hon fått för vana att med halfhög röst hålla små monologer, hvarmed hon ibland med få afbrott kunde tortsätta från morgon allt intill afton. Mycket fästad vid sin husbonde ville hon sköta om honom efter sin egen smak och blossade af harm då han kom för sent till sina maltider, ty det är en känd sak att oordentlighet i afsecudo på mältidstimmarne är aptitens död. Man kan derföre lätt inse vid hvilket lynne m:me Petit skulle vara den olyckliga dag då mordet på grefvinnan de Tremorel egde rum. Klockan elfva var frukosten färdig: ingen fredsdomare kom. Hon väntade en timma, två, fem timmar, ändock syntes ingen fredsdomare till. Hvad som ökade hennes förargelse var att huset formligen belägrades af grannqvinnorua, som troende att m:me Petit skulle vara väl underrättad kommo och frågade efter nyheter. Men hon hade inga uyheter att meddela dem. Då klockan lec mot fem, öfvergaf hon emellertid all tanke på frukosten och började tillredelserna till middagen. Hvad tjenade det till middagen. Hvad tjenade det till? Då klockan slog åtta i Orcivals tornur, var fredsdomaren ännu ej återkommen. Klockan nio var hushållerskan alldeles utom sig, och som Louis efter att nyss ha slutat blommornas vattniog, nu befann sig i köket, der han vid bordet höll på att med melankoliskt allvar inmundiga en tallrik soppa, v