Göteborgsposten – 4 maj 1870, sida 1

ögon lågade begärens eld och en cynisk djerfhet. Ett ständigt smaleende sväfvade på hans tunna läppar, som ej beskuggades af ett enda skäggstrå. Med sitt sluga och skägglösa ansigte liknade han på långt håll dessa obehagliga parisiska gatpojkar, hvilkas inbillningskraft är smutsigare än de rännstenar, i hvilka de leta efter förlorade soustycken. På fredsdomarens uppmaning tog Robelot några steg framät i salongen, småleende och bugande sig. — Skulle hr fredsdomaren händelsevis behöfva mig? frågade han. — Visst inte, hr Robelot. Jag vill blott lyckönska er till att ha kommit i så lagom tid för att åderlåta hr Courtois. Er lancett har kanhända räddat hans lif. — Det är mycket möjligt, svarade fältskären. — Hr Courtois ir frikostig, han skall nog visa sig erkännsam för denna stora tjenst. — Åh! jag ämnar ingenting begära af honom. Jag har, Gud vare lof, ej behof af någon. Blott man betalar mig efter taxan är jg nöjd. — Ja, jag vet, man har sagt mig att era affärer gå bra, ni bör vara belåten. Hr Plantats ton hade blifvit vänlig, nästan faderlig. Han intresserade sig mycket, det märktes, för Robelots lycka. — Belåten! upprepade Robelot, ej så mycket som hr fredsdomaren tror. Det är mycket svårt att draga sig fram för en fattig karl, då man har så svårt att få in sina fordringar.