Göteborgsposten – 3 maj 1870, sida 2

ren, hr Lecoq och Rabelot, som alltjemt stod qvar vid dörren. Hr Plantat, denne gamle egoist som, efter hvad han sjelf påstod, ej brydde sig om någon i hela verlden, hade blifvit djupt rörd. Hr Courtois smärta påminde honom om hans egna sorger, om der tid då han stod ensam i verlden vid sin siste sons dödsbädd. Men hvilken olikhet likväl! Sådant är lifvet, det verkliga lifvet, lifvet utan poesi. Alltid finnes det, bland de tårar som vi blanda med vära vänners, några som vi utgjuta för egen räkning, vare sig vid tanken på det förflutna eller aningen om framtiden. — Arma Laurence! mumlade den gamle fredsdomaren, olyckliga unga flicka!... — Det tyckes mig, anmärkte polisagenten, att det är hennes far som isynnerhet är att beklaga. Ett dylikt slag vid hans ålder! han torde ej kunna repa sig efter detta, Hvad som än må hända, är hans lycka lör alltid krossad. Äfven holisagenten hade blifrit rörd, och ehuru han dolde det så mycket som möjligt för de närvarande — man har sin egenkärlek — hade han bekännt det för porträttet på dosan. Det finnes strängar i själen som vibrera för alla menskliga lidanden; man tror dem brustna för längesedan, då de plötsligt ljuda starkare än någonsin. — Jag hade, återtog fredsdomaren, jag hade liksom en aning om den olycka som i dag händt. Jag har anat Laurences hemlighet, men olyckligtvis har jag anat den för sent. — Och ui har ej försökt...