Göteborgsposten – 3 maj 1870, sida 2

morel. Ännu en gäng tack, ni skall få se att vi skola lyckas, vi skola taga biträden, vi skola sätta hela poliskåren i rörelse, vi skola genomsöka hela Frankrike; det fordras penningar, jag har millioner, tag dem... Hans krafter voro uttömda, han vacklade och föll utmattad tillbaka på kannapen. — Han får ej stanna qvar här längre, mumlade doktor Gendron i hr Plantats öra, han måste lägga sig: en hjernfeber efter en dylik sinnesrörelse skulle ej förvåna mig. Fredsdomaren närmade sig genast madame Courtois, som ännu satt qvar i fåtöljen. Ånyo försjunken i sin sorg tycktes hon ingenting ha sett, ingenting ha hört. — Min fru, sade han, min fru!... Hon spratt till och blickade upp. — Det är mitt fel, sade hon, mitt oförsvarliga fel. En mor bör läsa i sin dotters hjerta som i en bok. Jag bar ej kunnat ana Laurences hemlighet, jag är en dålig mor. Doktorn hade i sin ordning närmat sig. — Min fru, yttrade han i bestämd ton, ni måste uppmana er man att utan dröjsmål gå till sängs: Hans tillstånd är allvarsamt och litet sömn är alldeles nödvändigt. Jag skall laga till en sömngifvande dryck... — Ah! min Gud! utropade den arma qvinnan vridande sina händer, ah! min Gud!. Fruktan för denna nya olycka, lika förskräcklig som den första, återgaf henne någon sinnesnärvaro och hon tillkallade betjeningen, som hjelpte hr Courtois upp på sitt rum. Hon steg äfven upp, följd af doktor Gendron. Endast tre personer voro qvar i rummet, fredsdoma