Göteborgsposten – 3 maj 1870, sida 1

säga. En far förlåter ej, han glömmer. Du skulle ännu kunnat vera lycklig. Ditt barn! Nåväl! det skulle ha blifvit mitt, Det skulle ha uppväxt ibland oss, och jag skulle på det ha öfverflyttat min ömhet för dig. Om aftnarne skulle jag ha hållit det i mina knän, liksom jag höll dig då du var liten. Han brast i tårar. Tusen minnen från den tid, då Laurence var ett litet barn och lekte bredvid honom på mattan, framställde sig för hans tankar. Det förekom honom som om det varit i går. — Oh, min dotter, fortfor han, var det verlden du fruktade, den elaka, skrymtaktiga, hånande verlden? Men vi skulle ha rest. Jag skulle ha lemnat Orcival, begärt afsked från mairesbefattningen. Vi skulle ha slagit oss ner långt bort, i andra ändan af Frankrike, i Tyskland, i Italien. Med penningar är allt möjligt. Alt... nej. Jag har millioner och min dotter har begått sjelfmord. Han dolde ansigtet i sina händer, snyftningarne höllo på att qväfva honom. — oOch att ej veta hvad som blifvit af henne! återtog han. Är det ej rysligt! Hvilket dödssätt har hon valt! Oh, min dotter, du som var så skön! Ni kommer ihåg, doktor, och ni äfven, Plantat, hennes sköna vågiga hår, hennes penslade ögonbryn? Hennes småleende var solstrålen i mitt lif. Hvad jag älskade att höra hennes röst, att betrakta hennes friska, rosenröda mun. Död! förlorad! Och att ej veta hvad som blifvit af denna smärta, förtjusande gestalt. Att tänka sig att hon kanhända ligger öfvergifven i vassen af någon flod. Erinren er grefvinnan