tor sjelfva fängarne!?. Det är bekant, att de trenne damer, som voro med de resande, genast frigåfvos Då dessa bragte till Athen underrättelse om, hvad som skett, hörde man der bestämda påståenden om, att det hela var en politisk snara, beräknad på att bringa regeringen i sörlägenhet och framkalla ett ministerskifte. Sakens tragiska utgång motsäger dock detta rykte. Emellertid skickade grekiska regeringen om natten ut en trupp kavalleri ocn ågot sotfolk, hvilka dock senare återkallades, af fruktan för att denna förföljelse kunde medföra den katastrof, som sedan verkligen inträffade. Dagen efter skickade rötrarne lord Muncaster vill Athen, för att begära 25,000 p. sterl. i lösepenning för fångarne och af regeringen löfte om full amnesti. Englands sändebud i Athen, lord Erskine, lagade, att penningarne genast blefvo anskaffade, och tryckte ifrigt på grekiska regeringen att bevilja den begärda amnestion. Ninistrarne tycktes först vilja lyssna dertill; men funno det snart alltför sörödmjukande att skola underhandla med röfvare, isynnerhet som dessas fångst denna gång var sådan, att en dylik underhandling måste fästa hela Europas uppmärksamhet på Grekland. Ministrarne vägrade derför under föregifvande att en dylik amnesti stred emot lagen och utskickade ånyo trupper, för att förfölja röfrarne, hvilka nu drogo sig från berget ned till hafskusten. De skickade in bud till hufvudstaden med denna uppmaning till regeringen: Inställ ögonblickligen allt förföljande, ty annars bli sångarne skjutna på stället. Man lyssnade icke dertill, utan lät förföljelsen pågå. Soldaterna inneslöto röfvarne i ett torn i närheten af kusten vid Oropo, i nordvest om Marathon. Mot norr voro röfrarne afskurna genom Oropofloden. Då sökte de att komma öfver till Euboea, hvarifrån de dock hindrades af ett krigsskepp, som besköt dem. Då deras utmattade offer icke orkade följa dem på deras flykt, ihjälstuckos de med dolkar, först Herbert och grefve Boye, senare Vyner och advokat Lloyd. De tvenne senares lik funnos i närheten af Theke, d. v. s. längre in i landet, ; och fördes landvägen till Athen. En del röfvare nedskötos, sårades och togos till fånga; men ungefär hälften af dem synes ha kommit undan. Saken har redan varit föremål för diskussion inan parlamentet, jäsningen är ofanttig bland engelsmännen, hvilka äro ömtåliga i sådana saker. Men engelsmännen böra dock sopa rent inom egen dörr först; ty ständigt ingå! från Irland nya underrättelser om mord på öppen landsväg. Händelserna sjelfva ironisera grymt mot de engelska tidningarne, då dessa kalla Grekland barbariskt, derför att den personli ga säkerheten der icke är be.ryggad. Parlamentet, som åter börjat sina sammanträden, har ånyo tagit i tu med regeringens förslag om den irländska jordfrågan. Senare Post. I Frankrike anstränga sig de båda partier, som i närvarande stund dela landets innevånare i tvenne hälfter, feberaktigt, för att värfva anhängare. Kejsaren hålles noga underrättad om allt, som sker, i det hvarje pretekt dagligen tillsänder honom en berättelse angående den allmänna opinionens tillstånd inom hans distrikt. Seinepretekten har underrättat kejsaren, att stämningen i sjelfva Paris är allt annat än gynsamt stämd för regeringen. På de möten, som hållas hvarje dag (på en enda qväll egde ej mindre än femton sådana rum), diskuteras endast frågan, huruvida man skall rösta nej eller afnålla sig från att deltaga i omröstningen. Att rösta ja, kommer ej i fråga. På dessa möten går man isynnerhet illa åt Ollivier, som öppet kallas förrådare. Onekligt är, att arbetarnes hållning börjar ingifva regeringen bekymmer, ehuru hennes vänner dertor ingalunda tvifla om utgången. Den allmänna arbets.nställningen griper alltmera omkring. Till dem, som forut gjort strike, komma nu en del mekaniska arbetare, eldare och lokomotivförare på jernvägar samt ommbuskuskar. Detta har väl bidragit till den pessimistiska stämning, som nu etter en rosentärgad optimism börjat gripa börsen och äfven en del af den stora allmänheten. Den regeringsvänliga centralkomitåen söker emellertid alltjemt att befrämja regeringens intressen. Ett cirkulär förberedes, hvilket skall tillsändas alla valmän i hela Frankrike. I detsamma göres ännu en gång ett kraftigt upprop till valmännen, att de skola rösta för det parlamentariska kejsardömet och dymedelst mot revolutionen, hvilken åter höjt hufvudet. Komiten skickar dessutom dagligen en massa parisertidningar till landsorten, newl. 20,000 exemplar af Peuple Francais, 15,000 af Åla Presse, 12,000 af Åle Parlement, 20,000 af Libert6), 12,000 af vle Public, 12,000 af Moniteur-, 10, 000 af -Opinion Nationale, 6000 af Messager de Parisoch 3500 af Journas des Dbats — en gyllene tid för hrr Tidningautgifvare. De mot regeringen stämda komitserna ådagalägga äfven en stor verksamhet. De skola nu skicka emissarier till alla departementer. Ej heller de sakna penningemedel. De ha fått rikliga understöd, äfven från utlandet, och särskilt från den intervationala arbetareföreningon i London. Edouard Laboulaye har låtit offentliggöra en längre skrifvelse, hvari han uttalar sig för röstning med 4ja.