Göteborgsposten – 2 maj 1870, sida 2

Med blicken fästad på hr Lecoqs rör återtog han, denna gång mycket hastigt: — Herrn hade fått ett slaganfall. Alla menniskor förlorade besinningen utom jag, som fick den iden att skynda efter en läkare, hr Gendron som jag visste vara i elottet, eller doktorn här på platsen, eller apotekaren, hvilken som helst. Lyckligtvis mötte jag vid hörnet af gatan Robelot. Han följde mig och då jag kommit in öppnade han åder på hr mairens båda armar. Straxt derefter kom min husbonde till sans, öppnade ögonen och slutligen kunde han tala. Nu ligger han utsträckt på kanapen i salongen, gråtande bittra tårar. Han sade mig att han ville se hr fredsdomaren och genast sprang jag ... — Nå... mamsell Laurence? .,. frågade hr Plantat med tårar i ögonen. Baptiste antog en tragisk hållning — Ah! mina herrar, utbrast han, frågen mig ej... det är förskräckligt! Fredsdomaren och läkaren lyssnade ej längre, de skyndade in. Efter dem följde Lecoq. Han hade lemnat sin nattsäck åt Baptiste med orden: Bär denna till fredsdomaren, och det fort. Då olyckan träder in i ett hus, tycks hon sätta sitt fatala märke genast vid sjelfva tröskeln deraf. Kanhända är det ej så i verkligheten, men ett sådant intryck erforo åtminstone de nyss anlända personerna. Då läkaren och hr Plantat passerade öfver gården tyekte de att detta hus, som dagen förut varit så gästvänligt, gladt och lifligt, bar en dyster anblick.