AMASCMGM ev dtdcu, 4 11 !pp 1 FIIGJ7P14 w hatten på sned på hufvudet och cigarren på sned i venstra mungipan, kom sättande genom Gamla Allen, med rak kurs på Lorensberg. — Idag är första Maj — nej det är icke förrän i öfvermorgon, det är sannt, men sak samma, solen lyser ju så herrligt, marken är ju redan så grön, se på små foglarne hur glädtigt de skutta i de nyknoppade träden, hör du inte att de qvittra om för hvarandra, att de ogudaktiga menniskorna börjat båttra sig, att okynniga pojkar hädanefter ska förhindras att röfva bort deras ägg, att gastronomerna törsvurit att förtära kramsfågel, att Smäfåglarnes vänner lofvat att i mån at tillgång bygga bo åt dem, kort sagdt, känner du inte att det osar vår i luften, kom, så gå vi och äta middag på Lorensberg! — Nej tack, min vän, inte idag, men törs man fråga hvarföre du är så glad? — Ja gubevars, jo ser du, idag på morgonen föll en sten från mitt bröst! — En sten:? — Ja, ja, sigurligt taladt förstås;? — Förstås! men jag förstår inte .. — Jo, vänta skall då få höra, tag min arm, jag går med till staden. Och nu till historien. I går e. m. träffade jag händelsevis en gammal, god vän och beklagade mig för honom öfver de bistra tiderna. Time is money, sade han, arbeta min gosse, du har goda anlag, men du använder dem icke tillräckligt, du plottrar bort dem på lapprisaker, grip dig an med någonting stort, någonting helgjutet. Skrif en novell, eller ännu bättre, en roman, det är både synd och skam att romanlitteraturens bördiga fält så godt som enbart skall brukas och missbrukas af mångskrifvande damer, kunna då skapelsens herrar icke längre skapa någonting i den vägen? Försök dina krafter på allvar eller sluta eljest upp med pennfäkteriet. En novell, en roman, det hade jag aldrig kommit att tänka på. Nog har jag läst tusentals i mitt lif, men skrifvit — nej, aldrig. Jag tryckte tacksamlingen min verldserfarne väns hand och rusade direkte hem, uppfylld af den tasta föresatsen att minst bli en Onkel Adam, en Ridderstad, en Blanche, en Jolin, en Cherbuliez eller en Wilkie Collins. Fem minuter derefter satt jag vid skrifbordet, iförd nattrock och toffl n; jag hade nemligen fått för mig, att för att författa, måste man ovilkorligen vara kostymerad på det viset. Ett lyckligt omen, mina strum por voro blårandiga, således redan till hälften blåstrumpa, till hälften en Emilie Carln, Marie Sophie Schwartz eller Georges Sand! Och nu skulle jag börja, men idn, uppränningen? Bah, liksom aptiten kommer under ätandet, måtte väl iderna komma under skrifvandet! Alltså lätom oss börja. Här stannade vår vän ett ögonblick sin gång och sin suada, började plocka upp w fickorna en hop kors och tvärs ötverklottrade papperslappar och fortsatte: Jag tänkte, som sagdt, försöka mig i den mera storartade genren och hör här, hvad jag efter minst fyra timmars arbete lyckades åstadkomma: N:o 1. Ziguenarebruden. Regnet föll i strida strömmar. Blixt på blixt genomkorsade horisonten, vid deras matta sken kunde man varseblifva ett dödsblekt ansigte, tryckt mot rutan i ett af fönsterna till jägmästarebostället Hirschsprung, beläget i djupet af Thäringerskogen. Det var en qvinnas, en ung flickas. Hennes korpsvarta hår hade denna skiftning i blått, som man endast påträffar hos Orientens döttrar och under de långa ögoniransarne framblixtrade ett par brinnande ögon, hvilka dock för tillfället simmade i en flod af tårar Plötsligt genomträngde ljudet af en galopperande häst de lössläppta elementernas vilda tjut och några ögonblick derefter stannade en ryttare utanför jägareboställets väl tillbommade port. Det fortfor att regna — — — ;men jag slutade att skrifva, fattade ett annat papper och började på en anden Maade; N:o 2. Ett krossadt hjerta. — Albert! — Elise! Jag hörde ljudet af en kyss framtränga ur löfsalen. Mitt hjerta klappade våldsamt, mina tinningar bultade, det svartnade för mina ögon och, icke längre mäktig mig sjelf, fattade jag bössan, lade an och sköt. Ett fasansfullt skri följde på skottet, derefter blef allt tyst, men i nästa ögonblick skildes grenarne åt och ur löfsalen framträdde — Albert Hvem hade då mitt skott träffat — — — ja, det vete hin, men att jag icke träffat pricken som författare, det hade jag klart för mej! Ett nytt pappersark och en ny början: N:o 3. Grefvinnan Dubarrys juvelkors. Det var en afton år 17... Ludvig XV gaf en glänsande fest till sin älskarinnas ära. I ett förtjusande kabinett, tapetseradt med sjögrönt moir, öfversålladt med buketter i de mest praktfulla färger, sutto tvenne personer inbegripna i ett tyst, men lifligt samtal. Ljudet af dansmusiken i den genom flera rum från kabinettet skilda danssalongen trängde endast dämpadt hit in, men dess lifliga toner kontrasterade på ett förunderligt sätt mot det samtal som fördes i kabinettet. Allting är således förberedt?4 sade den ene af de samtalande, en medelålders man, klädd i en lysande hofdrägt af pensefärgadt silkesammet, gnistrande af guldbroderier och juveler. Han hade nobla och fina anletsdrag, men genom en af dessa nycker, hvilka naturen understundom tillåter sig, var hans ena öga alldeles ljusblått, det andra mörkbrunt. Planen är färdig, hviskade den andre — — — Nej, för tusan, nu å ju ljusen nedbrunna i stakarne. Jag ger alla planer, ljusblå ögon och pensefärgade hofdrägter den och den, bättre lycka i morgon bittida. Nu går jag och lägger mej! Idag morse var jag uppe med solen. Först skulle jag, förstås, stärka mej med en morgonpromenad, men när jag så kom ut i den fria naturen, som log emot mej i jungfrulig skrud, då kände jag med mej sjelf, att det uppskrufvade, det konstlade, det utpinade, mot böjelse och förmåga stridande, aldrig kan ha något verkligt värde, och så