Göteborgsposten – 29 april 1870, sida 3

erts skrifven depesch från vestra stranden af Aqvidabanfloden, att han just då hade skingrat, dödat eller tillfångatagit den sista återstoden af Lopez i trupper samt att Lopez sjelf blifvit dödad i Camaas åsyn, sedan han afslagit törnyade uppmaningar att gilva sig. Camara hade t: general Resqvin och flere andra otticerare som åtföljde diktatorn, till fånga. Härtill inskränker sig den officiella rapporten. Men kapten Pedro Rodriguez, som öfverbringat den vigtiga underrättelsen har till densamma fogat igra detaljer. Mrs Lynch (Lopez älskarinna som jde honom under alla hans irrfärder) togs tillfånga tillika med sina yngre barn, under det hennes äldste son, öfverste Pancho, sin fana trogen, föll med svärdet i hand vid sin faders sida. Lopez moder — som mot sin vilja släpades med af sonen — är numera själaglad och visar för allas häpna blickar spåren af de piskslag. hvilka dagligen tilldelades henne på hennes grymme sons befallning. På sista tiden var Lopez blott omgifven af officerare; alla soldaterna hade lemnat honom. Han hade ännu några fåltstycken qvar. En af dem, en refflad fyrapundare, stod vid sidan af hans tält. Tyrannen vi; sade mycket tapper. Ilan svarade sig med sabeln i hand in i det sista och störtade sig, sedan han blifvit hårdt sårad, i döden, följd af 10—12 trogna stallbröder, hvilka hardnackadt vägrade att gifva sig. Den man, som genomborrade Lopez med sin lans, var sergeant Chico Diabo eller Lonco (djefvulen eller den rasande), namn, hvilka denne för lång tid tillbaka hade förvärfvat sig genom sin vilda tapperhet. Lansen trängde in i Lopez rygg mellan de tvenne nedersta retbenen, under det att L., ridande på en rödbrun häst, sökte nå en liten skog. Döden infann sig genast, men Lopez hade uthärdat en lång dödskamp under de föregaende sex månaderna, under hvilka han flackat omkring i nöd och elände. Hans lik blef naturligtvis föremål för stor nyfikenhet. Soldaterna trängdes omkring detsamma och skådade med förvåning på det vilda djur, hvilket de ändtligen efter så många mödor och försakelser lyckats fålla. De bekanta anletsdragen hade icke undergått mycken förändring, utom det att några grå strån mängt sig in såväl i hufvudhår som i skägg. Han var ytterst enkelt klädd, i en kappa utan andra prydnader än de guldknappar, hvarmed denna var försedde. I en annan berättelse, hvilken är skrifven af en officer, som var tillstädes vid det blodiga dramats slutkatastrof, heter det: Då jag kom i närheten af Lopez läger, mottog jag order från general Camara att bemäktiga mig tvenne kanoner, som försvarade Tacuarapasset, omkring en mil från Aqvidaban. Generalen anbefallde oss särskildt att taga kanonerna så snabbt att man ej hunne aflossa något skott med lem, på det Lopez icke derigenom måtte blifva uppmärksam på våra truppers anryckning. Jag bröt upp med min afdelning och utförde i förening med Martins lyckligt genevalens order. Från Tacuaras rykte vi utan uppehåll fram emot Aqvidaban, efter att hafva lagt ett bakhall vid början af den väg som ledde till lägret. Då Lopez intet hörde från Tacuaras, afsände han en adjutant för att undersöka hvad på detta håll försiggick, men denne föll i våra händer. Diktatorn utsände då en afdelning på 10 man, af hvilka blott en undkom och denne sprang genast tillbaka till lägret, ropande: negrerna (Brasilianerna) äro här. I samma ögonblick hade general Camara fullbordat sina förberedelser för angreppet och befallde mig samt Martins att, understödde af Jocas kavalleri, gripa och taga LOpez fyra kanoner och derpå störta in i lägret. Rytteriet satte straxt af i galopp, medan fottolket följde efter i språngmarsch. Generalen såg att segern var afgjord och att ett kraftigt angrepp skulle göra den tullständig. Derför sprängde hela kavalleriet vid Camaras kår in i lägret, och inom några få minuter voro Lopez och hans officerare omringade. Då jag kom tillstades var Lopez redan död. Angreppet utJorde en fullständig öfverrumpling-. Tilldragelsen har gifvit upphof till en mängd restligheter öfver hela Brasilien, och maken till flaggning, illumination, fyrverkeri, tal och hurrarop har jag åtminstone aldrig varit vittne till. När grefve Eu, som i kriget varit öfverbefälhafvare, gör sitt intåg i Rio Janeiro komma festligheterna att nå sin höjdpunkt,igenom en omätlig illumination, för hvars astadkommande redan 10,000 blifvit samlade. Af denna summa skulle dock en del användas till upprattandet af en skola — ett ändamål hvartill man med lugn kunde använda mänga gånger tio tusen pund i ett land sådant som detta, der okunnighet och inskränkthet sträcka sig upp i de högsta samhällklasserna. Då den första underrättelsen om Lopez död inträffade i Rio, befann jag mig, stadd på en utflykt dill det inre ar landet, i en liten stad, hvarest man Hlef så enthusiasmerad att man om morgonen vid fullkomligt ljus dager sände några raketer i luften; nåsot som Brasilianarne, efter hvad jag sedan erfor, aldrig underlåta, när de riktigt vilja visa sin gädje. Då jag några dagar senare hann till en annan liten stad, blef jag der vittne till en ännu större enthusiasm; man hade illuminerat derstädes hvarje dag i mer än en vecka, med undantag af de dagar då n gjorde det omöjligt. Om aftnarne marchserade musikkarer genom gatorna och tal höllos på torget för Brasilien, kejsaren och en oändlig massa de mest olikartade personer. Slutligen höjdes ett lefve för alla utlänningar i staden. Lopez som dödades af en -djefvul (utan tvifvel häntyder detta talesätt till namnet på den man som dödade honom) blef, målad i transparent, buren omkring i gatorne, och i Fredags stod stadens teater öppen för alla fria med stötlor på; något som kan anses motsvara hvad vi i hemlandet kalla vaälklädda manspersoner. Sävidt icke en ny talare sjelfmant infann sig, när en föregående slutat, ropade hopen genast fram en ny. Samtidigt med att Lopez blifvit dödad, har Rio blifvit befriad från en annan fiende, nemligen den gula febern, hvilken i år rasat värre än någonsin sedan 1850. Isynnerhet bland sjöfolk har den varit starkt utbredd och många besättningar på skandinaviska fartyg hafva blifvit starkt decimerade. På några skepp har hela manskapet dött ut; ett af dessa egde likväl en besättningsstyrka af 23 man. Nu har febern plötsligt försvunnit i följd af det kalla vädret, och man talar icke mer om den. Värmen har i år varit ovanligt stark. Hvarj ÅH handa.