Göteborgsposten – 29 april 1870, sida 1

Grefvinnans ansigte hade blifvit omsorgsfullt tvättadt, blodoch smutsfläckarne coro borta. Man äterfann i detta bleka ansigte spår af en ovanlig shönhet. — Madame de Tremorel, sade doktor Gendron, har erhållit aderton dolkstygn. Af alla dessa sår är ett enda dödligt, nemligen dethär, hvars riktning är nästan vertikal; se der, straxt under axeln. På samma gång visade han det gapande såret. Grefvinnans ögon hade bibehållit ett förfärande uttryck. Ur hennes halföppna mun tycktes detta rop ha varit färdigt att utgå: Hitåt! hjelp! Hr Plantat, mannen med stenhjertat, vände bort hufvudet och doktorn som blifvit herre öfver sin första sinnesrörelse fortfor: — Klingan på doiken eller knifven bör ha varit tre centimeter bred och tjugofem lång åtminstone. Alla de endra såren, i armen, i bröstet, i axlarne äro jemförelsevis af lindrig beskaffenhet. Man bör antaga att de tillfogats henne åtminstone två timmar efter det som dödat henne. — Godt! utbrast Lecoq. — Märk väl, återtog doktorn lifligt, att jag ej påstår detta med visshet; jag förklarar det helt enkelt som sannolikt. De fenomener på hvilka jag grundar min personliga öfvertygelse äro af alltför flyktig beskaffenhet, de äro ännu ej tillräckligt moget pröfvade för att jag skulle kunna säga något bestämdt. Dessa ord tycktes verka nedslående på Lecoq. — Men, sade han, i det ögonblick då... — Hvad jag kan försäkra, afbröt hr Gendron, hvad