Göteborgsposten – 28 april 1870, sida 2

1 Ja MlII. CXKOmpPlår ÖIVELT neta FTAnKTIKC. Men så förfogar komitn ock öfver betydande kapitaler: den hade redan för 8 dagar sedan fått ihop mer än 3 mill. fres. Komitån har bl. a. äfven beslutat att låta slå en medalj, hvilken alla de, som vilja rösta ja, skola vid omröstningen bära i sitt knapphål. Denna medalj skall på ena sidan bära kejsarens och den kejserlige prinsens bilder, på den andra: Plebiscit d. 8 Maj 1870. På detta sätt skulle omröstningen ej längre vara hemlig, utan öppen. Hos boktryckaren Plon ha tryckts 8 mill. röstsedlar, hvilka, huru man än må lägga dem, likväl städse visa ordet Oui. Liksom förut venstern, har nu äfven legitimisternas parti utfärdat till sina anhängare ett upprop, hvari dessa uppmanas att fullatändigt afhålla sig från deltagande i folkomröstningen. Jemväl Rochefort har utfärdat i de ?oförsonligas namn ett cirkulär i samma syftemål. Under denna omröstningsrörelse fortgår alltjemt arbetarerörelsen, och den allmänna striken utbreder sig alltmera. De närmaste posterna skola väl i detta afseende komma att bringa oss ej ovigtiga underrättelser. Vi hafva med någon undran förmärkt, huru de tyska tidningarne, som ännu för några dagar sedan afgjordt uppträdde emot kejsardömet i omröstningsfrågan, på sistone gjort en plötslig omsadling och ser omröstningen i de rikaste förhoppningars rosenskimmer. Orsaken härtill är denna: I veusterns manifest till dess anhängare förekommer ett ställe der man såsom bevis på kejsarens dåliga och olyckliga förvaltning af utrikespolitiken förutom den mexikanska expeditionen äfven anför slaget vid Sadowa. I anledning häraf utbrister Nat. Zeit. : Det är således den franska demokratiens åsigt, att kejsaren borde under kriget 1866 dragit svärdet; man förebrår honom, att Frankrike förhöll sig neutralt. Sjelfva Jules Simon och Garnier-Pages ha utan betänkande undertecknat detta uttalande. Tyskland skall göra väl i att lägga märke dertill. Giuseppe Mazzini har nyligen skrifvit ett bref till den bekante franske republikanen Edgar Quinet, i hvilket den gamle italienske agitatorn afgifver den bekännelsen, att han upphört att akta det slägte, för hvilket han strätvar och arbetar. Detta slägte, säger Maznini, saknar tro, det hyser endast åsigter; det förnekar kärleken och försynen, allt det sköna, goda och heliga i verlden; det iakttager fenomenerna, men utan att gå tillbaka till deras orsaker. Denna generation är machiavellistisk, dess politik är nyttans politik, hvilken saknar hvarje sedlig grundval. Nutiden tror hvarken på sin verksamhets helgd eller på sanningens makt, den arbetar på att störta kejsardömet och svär det icke desto mindre trohetsed. Till dessa fraser anknyter Times några anmärkningar, sägande: Näst den godmodige påfven Giovanni Mastai Feretti känna vi ingen menniska, som är i högre grad än videns ofversteprest Giuseppe Mazzini hemsökt af hopplösa lidanden. I sjelfva verket ha dessa båda framstående italienare äfven mycket gemensamt. Båda lida under en ömtålig, afundsjuk öfvertygelss om sin egen ofelbarhet, och båda slunga sina bannstrålar mot en oförnuttig verld, som vägrar att erkänna dem. Sjeltva Pius IX kunde icke uttala sig skarpare och bittrare mot hela bandet af kättare, schismauci, gallikaner och otrogna af alla slag, än Mazzini gjort mot det otrogna, ogudaktiga och kärlekslösa slägte, som förlorat hvarje rätt till hans aktning. Och hvartör har det förlorat denna aktning? Endast derför att det nu en gång ej vill låta sig omvändas till den mazamistiska republikanismen. Times anställer nu några betraktelser öfver den republikanska statsreformen och menar, att Mazzini, Rochefort och andra politici af denna skola med en republik blott förstå en stat utan konung. Den monarkiska statsformen förefaller dem oförenlig med friheten, och likväl måste det i hvarje stat finnas en herrskare, utan hvilken frihet och ordning ej kunna tänkas, och denne herrskare är lagen. Det kommer ej så mycket an på, om lagarne äro visa, menskliga och välgörande. I alla länder, som icke äro underkastade något främmande herravälde, är lagen ett uttryck för den grad af sjelfstyrelse, som folket uppnått, och så som det nu en gång är, skull tolkets sunda flertal städse sluta sig omkring dem, i det att det väl kan begära en förbättring af lagen, men alitid skall motsätta sig en kränkning af densamma. Ett folks flertal är aldrig revolurionärt, det motsätter sig tvärtom revolutionerna, ja, sjelfva dess Önskningar om reformer röna inverkan af fruktan för dessa. Hvilken rätt ha således Märrini och hans förblindade anhängare att utgjuta blod på Pavias och Piacenzas gator? och med hvilken rätt utropa Rochesort och Marseljäsens därhushjon republiken i Paris? On flertalet af deras landsmän stå på deras sida, hvartör begifva de sig icke då till valurnan 2 Språket är skarpt, men berättigadt. Från England meddelas den glädjande underrättelsen, att den för förlorad ansedda Inman-ängaren City ot Brussels under segel passerat Crookhaven på Irland. Mormonerna i Utah äro i stark rörelse, för att inlägga protest mot det lagförslag i kaAnoracgen sam vill gära Cut nå darag Chund.