Göteborgsposten – 28 april 1870, sida 1

Lutad öfver ett stort vattenämbar höll doktorn på att tvätta händerna efter slutad förrättning, då den gamle fredsdomaren och polisagenten inträdde. Då doktor Gendron hörde dörren öppnas lyftade han hastigt upp hufvudet: — Ah! är det ni, Plantat, sade han ; hvar är hr Domini. — Rest. Doktorn gjorde sig ej mödan återhålla en ätbörd af liflig otålighet. — Jag måste dock tala med honom, det är alldeles nödvändigt, och ju förr desto bättre. Ty ...men jag misstager mig kanhända, jag kan misstaga mig... Hr Lecoq och fredsdomaron hade närmat sig, efter att ha låst dörren, utanför hvilken hela betjeningen samlat sig. Då de kommit inom kretsen af ljusskenet från lampan, kunde de märka huru förvirrade hr Gendrons vanligen så lugna drag voro. Han var blek, blekare än den döda som låg utsträckt framför honom. Denna anletsdragens förändring kunde ej härleda sig från det åliggande han nyss fullgjort. Det var visserligen ett pinsamt åliggande; men hr Gendron är en af de läkare som sett det menskliga eländet i alla former, som blifvit härdad genom åsynen af de hiskligaste föremål. Han måste derföre ha gjort någon utomordentlig upptäckt. (Forts)