Göteborgsposten – 26 april 1870, sida 1

konst, är van att låtsa alla möjliga själsrörelser, på samma sätt som han är ven utt bära alla förklädnader, och han har varit så samvetsgrann i sitt studium af denna konst, att han nu sedan han natt den högsta fullkomlighet deri, kanhända ej har någon verklig känsla qvar, utan endast den skenbara, som ligger i det ansigtsuttryck han för tillfället anser lämpligt att antaga. Han rasade emot mördarne, han gestikulerade, men han upphörde ej att gilva akt på hr Plantat, och vid dennes sista ord spetsade han öronen. — Låtom oss då se hvad som återstår att se, sade han. Under det han följde den gamle fredsdomaren till trädgården, tog han upp sin dosa och anförtrodde porträttet sina hemliga tankar. — Tusan så hemlighetsfull den här gubben är, sade han till porträttet. Vi kunna ej locka ur honom något. Han skall säga oss lösningen på denna gåta, då vi sjelfva ha anat den, ej förr. Han är lika slug som vi, min älskade, det fattas honom bara litet praktik. Men ser du, för att han skall ha funnit hvad som undgått oss, fordras det att han fått reda på indicier som vi ej ännu känna till. I trädgården var ingenting förändradt. — Se der, sade den gamle fredsdomaren i det han följde en af de halfeirkelformiga gångar som ledde till Seinen, se der är den plats på gräsmattan hvarest man finn en af den stackars grefvens tofflor; dernere straxt till höger om den der korgen med geranier låg hans halsduk. De anlände till stranden och upplyftade med stor