Göteborgsposten – 26 april 1870, sida 1

mördarne hade i brådskan lemnat efter sig detta ovedersägliga bevis på sin afsigt att vilseleda undersökningen. i Men de kunde ej förutse alla möjligheter. Man kunde äfven tillskrifva det fel de begått en nödtvungen bradska eller någon störande omständighet som de ej förutsett. Golfvet bränner under fötterna i ett hus der man begått ett brott, sade en beryktad poliskarl. ö Hr Lecoq tycktes förargad, förtviflad, liksom en verklig artist framför en klåpares grofva, löjligt anspräksfulla arbete. — Det här är mer än man kan uthärda, sade han. Dumhufvuden, stympare! Skall man vara en skurk, bör man vara en fintlig skurk. Då man är till denna grad dum, borde man rätt och slätt förbli hederlig karl, det är så lätt. — Se så, se så, inföll hr Plantat i den faderligt bannande ton man använder mot ett barn som skriker, vi få ej bli förargade. Det har fattats de här menniskorna fintlighet, det är obestridligt, men låtom oss tänka att det ej ingick i deras beräkningar att de skulle behöfva öfverlista en så slug karl som ni är. Hr Lecoq, som var fafäng liksom alla andra skådespelare, var kävslig för komplimangen och kunde ej dölja en min af belåtenhet. — Var derföre öfverseende, fortfor hr P.antat. För öfrigt har ni ej sett allt ännu. Man vet aldrig när hr Lecoq spelar komedi. Huru skulle man kunna veta det det? Han vet det ej ens alltid sjelf. Denne store artist, som är passionerad för sin