Från Utlandet. Det är betecknande för både vår tid och förhållandena i Frankrike, leon III nu anser sig behöfva i en törfattningsfråga direkte vädja till massan af folket, att samtidigt en sådan institution som Den internationala Arbetareföreningen nu i Paris öppet afkastar masken och framträder med sitt program, färdig att bekämpa kejsardömet. Denna internationala förening har sitt hufvudsäte i London, men af dess i Paris befintliga ledamöter sammanträdde d. 18 d:s 1500 st., för att diskutera frågan om folkomröstningen, och beslöt man dervid att i föreningens namn utfärda ett manifest, hvari folket skulle upp manas att afnålla sig från att rösta. Denna omständighet är vigtig nog, för att förtjena uppmärksamhet. En korrespondent lemnar följande upplysningar om de organisationer, hvilkas verksamhet kanske skall framträda i samband med omröstningen: Enligt uppgift af en socialistisk republikan, med hvilken jag härom samtalat, finnes det tvenne föreningar, hvilka synas be stämda att skola störa Frankrikes lugn: Den internationala skräddareföreningen och Pariser handtverksföreningen. Den förra har sitt högqvarter i London; den senare i Paris. Man bör skilja emellan bromsarne i Marsel jäsen med deras barrikader och sådana män som Jean Baptiste Milliere samt hans vänner, hvilka äro intelligenta män, fastän de beherr Under skas af några orimliga teorier. önskan att lära känna dessa mäns planer, begärde jag ett samtal med en af deras chefer och tillbragte hos honom en angenäm timme på ett pistolskotts afståud från polisprefekturen. Republikanaren, som väntade mitt bevar sysselsatt med att skrifva, när jag kom; hans bord var öfversålladt med böcker och manuskripter — ett par, tre volymer positiv filosofi och tryckta stadgar för den förening, hvars sekreterare han är. På bokbyllorna observerade jag naturligtvis Rousseaus oundvikliga Contrat Social. Efter några inledande anmärkningar sporde jag honom ang. striken i Creuzot, hvilken nyss slutats, derför att arbetarne ej förmådde att lärgre hålla ut. Alldenstund hr Schneider alltid varit ansedd för en god och frikostig arbetsgifvare, frågade jag honom, om han ej blifvit orätt behandlad af sitt sok. Svaret var, att Schneider, enligt sin egen uppgift, förtjente omkring 10,000,000 fres om året. När jag anmärkte, att i denna stora vinst äfven ingick räntan på det i verken nedlagda osantliga kapitalet, svarade han, att kapitalet ej borde draga någon ränta; och detta är en djupt inrotad socialistisk ide, hvilken det är gagnlöst att motstrida. Jag frågade honom vidare, om den föreneng. s m han ullhörde, inledt arbetsinstallningarne i Fourchambault, Commentry ete.; men han sade dem härflyta af rent lokala orsaker: de erhöllo hvarken materiel eller moralisk hjelp från centralkomnäen i Paris, utan tvärtom ogillades såsom gagnlösa skärmytslingar. Detta yttrande ledde mig till det egentliga ändamålet med mitt besök, och jag frågade honom nu öppet, om den ÅInternationala Föreningen verkligen arbetade på att bringa till stånd en ullmän strike eller arbetsinställsök, ning. Utan att bestämdt besvara min fråga, började han genast utbreda sig öfver verkningen af ett sådant angrepp på samhället, och detta på ett sätt som hos mig qvarlemnade endast ringa tvifvel om, att han och hans agiterande kamrater verkligen rufvade öfver en dylik ytterlighetsätgärd. -Jag påpekade, att det föreföll mig som att arbetarne måste nästan oundvikligt duka under i en sådan kamp, alldenstund kapitalisterna skulle ha räntan på sina penningar etc. att lefva af i händelse en allmän strike inträffade, under det att arbetarne icke skulle kunna trån andra kamrater erhålla den undsättning, som vid vanliga striker brukar lemnas, emedan ingen skulle förtjena penningar och de i Frankrike nyligen organiserade församlivgarnes hopsamlade kapital icke skulle räcka en vecka, om det fördelades mellan alla deras medlommar. Men deras kapital skulle ej gagna till något utan arbete, svarade han. Det skulle absolut icke vara dem till mera nytta, än ett 20-fres-stycke skulle varit det för Robinson Crusoe på hans 6. Vi skulle nog veta att göra striken synnerligt sträng och allmän i alla yrken, som afse lifsmedlen der kejsar Napo— när slagtarne ej skulle vilja döda kreatur bagarne icke baka, hvem som kunde fasta längst. och frågan om. skulle det blott bli!