Göteborgsposten – 25 april 1870, sida 1

Hr Lecoq och den gamle fredsdomaren stego nedför trapporna och hr Plantat visade polisagenten glasen och buteljerna, som han låtit ställa afsides. Polisagenten tog glasen det ena efter det andra, höll dem framför ögat mot dagsljuset och granskade de fuktiga ställena på glaset. Då han slutat sin granskning yttrade han: — Man har ej druckit i något af dessa glas. — Huru! ej i ett enda? — Nej, ej i ett enda. Hr Plantat svarade endast med en rörelse på läpparne, som tydligen betydde: Ni går kanske alltför långt. Hr Lecoq smålog, gick och öppnade salsdörren och ropade: — Francois. Aflidne grefve de Trämorels kammartjenare infann sig genast. Hans ögon voro röda och uppsvällda. Den stackars gossen sörjde sin herre, han begret honom. — Hör noga på, min gosse, sade polisagenten i den förtrogna ton som är karakteristisk för tjensteandarne vid rue de Jerusalem, hör noga på och försök vara kort och bestämd i dina svar. — Jag hör min, herre. — Brukade man här i slottet att ha vinet stående häruppe? — Nej, min herre: före hvarje måltid gick jag ner i källaren för att hemta upp vinet. — Det fanus således aldrig ett vist antal fulla buteljer i matsalen?