— nB— — Från Utlandet. I morgon, Söndag, kommer ett litografieradt bret från Napoleon III att offentliggöras. Detsamma skall tillställas alla Frankrikes 10 millioner valmän och har redan erhållit ministrarnes bifall, fastan det ej blifvit af någon af dem kontrasigneradt. De offentliga möten, på hvilka den allmänna folkomröstningen skall diskuteras, skola börja om Måndag. De skola vara i tio dagar, d. v. s. att de skola stängas fem dagar före omröstningen, hvilken kommer, såsom förut omnämnts, att försiggå Söndagen d. 8 Maj. Alla bref från Paris äro eniga i att skildra de ansträngningar, som göras af alla partier, såsom riktigt storartade, och de förklara den redan nu rådande rörelsen vara så betydlig, att man knappt kan förstå, huru Ollivier, som ej ville upplösa kamrarne för art bespara landet nya agitationer, kunde gå in på omröstningen. Regeringens vänner äro fullt öfvertygade om, att kejsardömet skall röna en lysande framgång. Denna optimism delas ätven at Börsen, som diskonterar omröstningens seger med en respektabel hausse. Ollivier lärer ha yttrat, det han räknar på minst 6 millioner röster för regeringen. Regeringspartiet utvecklar också en ofantlig verksamhet. Inom senaten har den tillämnade utrikesministern vicomte de Lagueronnire förklarat, at kejsaren af fullkomligt egen drift beslutat sig för omröstningen, om hvars framgång han för sin del var öfvertygad, törmenande, att den skulle skingra den illusion, som till en viss grad rådde i Europa, att Frankrike försvagats geaom den liberala rörelsen. Han tillade, att denna mening skulle förändras, när man fick se det liberala Frankrike samla sig kring kejsaren; det vore ej allenast nödvändigt, att Frankrike var, starkt, utan äfven att Europa trodde på dess styrka. Så sannt detta är, så olyckligt skulle det just vara, om det komme att visa sig, att regeringspartiet misstagit sig i sina beräkningar. Demokratien å s:n sida börjar äfven verka, och en förut rådande splittrivg mellan dess anhängare skall hafva utjemnats. Från Frankrike skritves i ötrigt, att hertiginnan aft Berry, Henrik V:s moder, aflidit d. 17 d:s på sitt gods i Steyermark, der hon under senare tiden uppehållit sig. Caroline af Bourbon, såsom hon hette före sitt giftermål, var född i Neapel d. 5 Nov. 1798 och tillbragte sin barndom på Sicilien, der hennes slägt hade sökt sin tillflykt, sedan de franska trupperna besatt fasilandet. Etter retaurationen anhöll Ludvig XVIII om hennes hand för Carl X:s andre son, hertigen af Berry, och d. 18 Juni 1816 egde förmålningen rum. Fyra år derefter blef hertigen mördad af Louvel, och ettersom han endast esterlemnade en dotter, hade man allt skäl att befara, att den äldre bourbonska Linien i Frankrike skulle dö ut; men kort derefter ersoro legitimisterna till sin glädje, att hertiginnan var fruktsam, och ungefär ätta månader efter prinsens mord nedkom hon med en son, hvilken kallades Henrik och fick tillnamnet Uuderbarnet. Erter julirevolutionen måste bon lempa Frankrike med Carl X, hvilken förgårves eökte att rädda kronan åt sin sonson, och året derefter slog hon sig ned i ltalien, der hon ingick ett hemligt aktenskap med grefve Lucchesi-Palli di Campofranco. Här beslöt hon utt begitva sig till Frankrike, för att framkalla ett uppror mot Ludvig Filip, men hennes förehafvande misslyckades helt och hållet, fastän hon gjorde allt hvad i hennes makt stod samt visade mod och beslutsamhet. Regeringen bemiktigade sig hennes person och behandlade henne mycket hänsynslöst. Hon måste erkänna, att ton var fruktsam, och Thiers, som spelade en hufvudroll i denna sek, begagnade sig u an samvets-krupler at denna omständighet, för att berötva henne aktning och öka den redan radande misstanken om, act prins Henrik ej var hertigens af Berry son. Dritven till det yttersta måste hon förklara, att bon i hemlignet gift sig i Italien. Hon for etter sin frigifning vil Venedig och derifrån tll Steyermark. Etter sin olyckliga expediuon til Frankrike upphörde hon att spela någon poliusk roll och gjorde sig endast bemärkt genom det intresse, som hon visade för konsten. Hennes palats i Venedig innehöll ett utmärkt tatvelgal e i af äldre och yngre mästare, o and uvi ka den franska skolan var rikast representerad. Hertigionaa var en mycket lemadslust g dame saemt högt ogenerad, iör att icke säga vukulös, i sitt sätt. I Berlin har det tyska tullparlamentet öppnats d. 21:ste. Något intresse för detsamma visar sig icke. Från Sicilien meddelas följande siffror, vittuande om ett särdeles glädjande framåtPI