F — ÖA 5Å De) Å 1t11t114—9014kk nal är så allmänt spridd, att måhända flertalet af adelbert Lamberys många vänner i Sverige redan fått del at ifrågavarande lilla, tilltalande utgjutelse ur ett varmt mannahjerta, men stycket andas så mycken omedelbar känsla, så innerlig saknad, så vemodsfull längtan till ett aldrig glömdt fosterland, att helt säkert hvar och en af våra läsare med nöje skulle genomläsa det. Vi meddela derföre derur följande utdrag: Hemlängtan. Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer! Du ren glömt mina fel och nu mig sjelf du glömmer; Du gör ock rätt deri, jag hav det väl förtjent: Jag lärde skatta dig och älska dig försent! Men, gamla fosterjord! om du min smärta kände och om du rätt förstod, hur mina tårar brände, Du skulle än en gång mot en förskjuten son Din varma öppna famn utsträcka hemifrån. När öfver fjerran land en sorglig måne lyser, Ett bleklagdt återsken af norlisk vinternatt, Då står din arme son i söde ns lund och fryser; Ty långt från Sverges jord slår svenskens hjerta matt. När Phoebus, evigt ung, uti sin solvagn stiger Och -sjelfsådd grödas fröjd med lättjan sammanviger, Då vakar jag ännu och längtar till din jord. Och suckar sorgefullt här oförstådda ord. Och när från rosendoft i yppighetens salar Till dina berg af jern och dina friska dalar Min ande ilar hän, hur blir ej hjertat varmt I drömmen blott om dig, dw land, så rikt, så armt! Så rikt, så rikt på kraft, på ärlighet och hjerta, Fast ej på soldatesk, som, klädd i färger bjerta, Med blanka chassepots och bandbehängda bröst, Blott lyder våldets bud och herrskarns kalla röst. Din stund slår ock en gång, du lilla trygga hop! Att trofast för ditt land, för gamla Sverge strida; Då skyndar jag ändå att kämpa vid din sida, Fast du ej sänder mig ditt välbekanta rop; Då vill jag vara med, vill så er stridslust glöda Och höra ljuflig klang af svenska svärd och ord Och sjunga jublande, när mina hjertsår blöda, Att Sverge är min mor, min dyra fosterjord! Men om jag aldrig mer får återse de klippor, Som Ejstrasalt har kysst i många tusen år; Och om jag aldrig mer i doft från björk och sippor, Vid solsken, fågelsång får njuta Sverges vår; Och om jag aldrig mer får Köra dina sånger, Du djupa fors, hvars brus så mäktigt många gånger I stilla, salig frid min tjusta själ söft in: Så dör jag, Fosterland, och defver — evigt din! Glade, gamle vän! Huru gerna önska icke alla dina många vänner och kamrater på den gamla tosterjorden,F att du ännu en gäng återvände hit, icke för att offra ditt blod, utan för att egna:din intelligens, ditt rika bjertas skatter i tosterlandets tjenst! Måtte så snart ske! Med en fast vilja är ingenting omöjligt här i erlden och — vallung bar en öfvergång, Sa han, som hade nageltrång! Det var en förbaskadt rolig visa du sjöng igår, kära bror, ge mej en afskrift af den så är du hygglig, se der en stående tras, hvilken säkert hvar och en som någonsin i ett gladt samqväm haft ett större eller mindre qväde att komma fram med, icke kunnat undgå att få höra dagen derpå. Hela verlden vill ha Åafskrifter — men, ho kan räcka till för hela verlden? En af vår stads gladaste och mest omtyckta vissångare har derföre fallit på den lyckliga iden att i ett litet hätte, som han gifvit titein: Ett Dussin Visor af en liten sångare, samla de mest gouterade alstren af hans qvicka penna. För en enkel krigare står det nu hvar och en fritt att tillegna sig ett varaktigt minne af de många glada stunder, som den lille sångarens outtömliga bumor beredt dem. Det i typografiskt hänseende särdeles prydliga häftet innehåller dessutom 9 fina träsnitt af G. Wahlbom till visan om uru truntimren vilja ha det. Ärbetareföreningens sångkör och kapell gifva i morgon afton i Exercishuset till förmån för föreningens byggnadsfond en folkkonsert, hvartill programmet upptager icke mindre än 14 dels vokala dels instrumentala nummer. deribland tvenne solonummer at en högt värderad amatör, d:r P. Ödman, som härigenom inlöser ett godhetsfullt löfte, som han vid senaste folkkonserten genom sjukdomsfall var förhindrad att infria. I en föregående kröuika gåfvo vi våra läsare till lifs ett prot på en viss tit. Myrströms originella sätt att annonsera efter kunder. Wadstena Tidning meddelar en ny upplaga i samma anda, hvilken vi också ta oss friheten återge: Rakstugan N:o 1 har blifvit fournerad med en ny hårborste och en stor spegel hvari man kan få se sig för inte, men låter man barbera sig så kostar det några ören, prutar de så rakar jag för sex styfver. (Conträrt, lefve konkurrensen i Barberareyrket.) Finnes det någon ädelmodig menniska här eller annorstädes som kan skänka mig 200 rdr; låna vill jag icke, för jag betalar aldrig; så skall jag på 10 minuter schappa från staden. Min adress är Wadstena. Myrström, Fältskär och barberare från Stockholm, Lund, Halmstad, Mariestad och Skeninge. Vi frukta att tit. Myrström aldrig får till fälle att ta till schappen, åtminstone i sällskap med 200 krigare. Han synes också mest lämplig för den stad, der han för närvarande nedlåter sig till att raka för sex stytver. Eller också för någon stad i Westergötland, eftersom han så lätt — låter pruta med sig. Det vackra vårvädret har gjort att Löfströmska badinrättningen vid S:t Eriks hörni år blifvit tidigare freqventerad än vanligt. Häromdagen möttes två bekanta, som icke sammanträffat på lång tid, båda naturligtvis i samma lätta kostym som Adam före syndafallet och just som den ene skulle gå in under den uppfriskande duschen. ÅÅh, se god