1411 UAL, 5911 —974777440 MP PEPE i allsköns tysthet spinner både här och der! Ännu stär icke naturens eget, herrliga tempel så festligt prydt, att man känner sig lifvad för utfarter till lands och vatten. Detta var väl förnämsta orsaken till att urder påskdagarne största delen af Göteborgs infödingar stilla och beskedligt höll sig inom stadens råmärken, hvarest dock lyckligtvis både Lorensberg, Stigbergsliden och Trettiettan voro till finnandes. Ett betydligt antal förströelselystna hittade Annan ag Påsk på aftonen vägen till Nya Teatern, hvars salong i ordets egentligaste mening var fylld från golf vill tak. Här hade hr Hafgren, högtiden till prydnad, letat fram En qvarglömd kines, ett stycke dramatiskt opus, som han dock, uppriktigt taladt, gerna kunde ha glömt qvar i hufvudstaden. Ty med all aktning för vär spirituelle vän, Ernst Wallmarks eljest i så många afseenden stora förmåga och dito förtjenst om vår dramatiska litteratur, särdeles hvad beträffar öfverflyttningar och lokaliseringar från andra språk, med all aktning för ärade kolleger, hvilka funnit flera scener skrattretande, åtskilliga kupletter roande eller stycket i sin heihet rätt underhållande, dess framgång härstädes beredd; och slutligen med den djupaste vördnad för allas vår ötverman, publiken, hvilken skänkt sitt nådiga bifall åt detsamma — detta alltl oaktadt, måste vi för vår egen anspräkslösa del bekänna, att vi sällan skådat ett mera löst hopkommet, mera innehållslöst och uddlöst mach-verk än den qvarglömda kinesen, hvilken torde må bäst af att för alltid bli — bortglömd. Se der, i korthet, hvarmed man hos oss roat sig under påsken. Kanhända roar det er, att se huru det gått till på andra orter i vår närhet. Vi välja i högen och lotten faller på Sveriges Manchester. I stadens tidning läses derom följande: Ännu qvarlefver här på orten det gamla bruket, att sent om qvällen påskaftonen på berg och kullar upptanda stora eldar, aflossa sk .tt m.m. d. (med muskedundrar?) för att, som traditionen berättar, derigenom bortskrämma de från visiten i Blåkulla denna afton återkommande damerna, hvilka natten till skärthorsdagen anträdt sin resa till hans belsebubska majestäts residens och nu återvända ridande på de ystra fålarnesopa och Åraka och med Åsmörjehornet vederbörligen försedt, för att genom skorstenen, dessa damers älsklingsväg, hemkomma till deras jordiska tjäll. Ehuruväl det vidskepliga i detta bruk nu redan för längosedan försvunnit, så qvarstär dock folkförlustelsen, som derigenom ingenting förlorat, och påskaftonen voro på flera håll i stadens grannskap på höjderne antände stora eldar, som togo sig mycket vackert ut, och knallade skott på skott, till deltagarnes stora glädje. Så der friskt gick det till på knallbygden! Sämja ger rum, säger ordspråket, och ett nytt bevis derpå funno vi häromdagen på en at våra gatupromenader, då vi i ett enda, jemtörelsevis temligen litet tvåvåningshus, beläget vid en af våra förnämligare gator, tunno inrymda: 1 kopparslagare-verkstad, 1 bleck och plåtslagare-d:o, 2 skräddare-d:o, 1 förgyllare-d:o, hvarjemte 1 bagare, 1 gravör, 1 klädsömmerska och 1 husbrödstörsäljerska derstädes ha försäljningslokaler. Summa summarum 10 olika skyltar (plus åtskilliga dubletter) på en enda yttervägg och ändå ser denna hvarken full eller öfverlastad ut. Ilär måtte dock se fint ut på gärden, tänkte vi i vårt sinn, ty vi sätta icke alldeles så blindt förtroende som visst folk till den så högt beprisade Göteborgska snyggheten inomhus, inne på gårdarne, förstås. Men, i then nattene fingo the intet, gården var prydlig och snygg som en helgdagsstuga på landet. Den som kunde säga så om alla andra gårdar i staden, exempelvis om en del af de vid — —, jo pytt, fick ni vetat, hr polis mästare? Kär som en klockarekatt, är ett epitet, som nog mången kunnat ta åt sig, men vacker som en klockarekatt, det har man då aldrig förut hört talas om. I Göteborgs omnejd svansar emellertid just i en klockaregård omkring ett teminint exemplar af sagde slägte, som med fog (exemplaret nemligen) kan kallas icke blott för ovanligt utan äfven sällsynt vackert i sitt slag. Hela kroppen är istället för i en vanlig kattskinnspels insvept i en snöhvit tulubb, snarlik den hvari den noble spetshunden älskar uppträda. IIufvudet är omkransadt af temligen yfviga polisonger och slutar i ett par genomskinliga, rosenfärgade öron i vanlig kattfason. Ögonen skifta mellan himmelsblått och sjögrönt och all denna ovanlighet utmynnar i en magnifik svans, i längd och yfvighet jemförlig med en fullvuxen ekorres. Man finner att detta är en högst ovanlig katt, mot hvilken till och med den beryktade Barkens katt är ett intet och sjeltva föremålet finner man lätt, under en danska-vägs-promenad i det vackra vårvädret t. ex., i Örgryte klockareboställe. Bara vi nu icke bringa till förtviflan alla kattälskande fruar, fröknar, mamseller och jungfrur, hvilka omöjligt alla kunna få rå om den förtrollande katten! Tänk, om vi en vacker dag finge läsa eller, ännu värre, sjelfva finge nedskrifva notisen om ett eller annat sjelfmord, förorsakadt genom vår välmenande, zoologiska fingervisning! Det vore i sanning en ohygglig katastrot! ibland oss vandrade en glad själ, måhända något för glad, något för lätt till sinnet, något för mycket skämtsamt stämd ätven för lifvets allvarligare sidor, men i grunden god som guld, den trofastaste vän, den angenä22 1114 1 ) TT a oh — ——. Y———— — — — —— — — — —— ———pa äjsA(——— ( H363—— —— —55 Många år ha icke förflutit sedan midt;