Vi ha, gudskelof, haft lika vackert påskväder, vi, som alla andra innebyggare i konungariket Sverige, och lika angenäm helg också, vilja vi hoppas. Under helgdagarne voro kyrkorna öfvertyllda af utoch invärtes högtidsklädda åhörare och de höga hvalfven återklingade af melodiska päskhymner och högstämda predikningar. I katolska församlingens lilla vackra kapell trängdes rättrogna lateraner af båda könen om plats, ditlockade icke blott af den präktiga och särdeles väl utförda kyrkomusiken utan äfven af de verkligt vältaliga, andliga föredrag, hvarmed pastor Jurzich under alla tre helgdagarne fängslade sina åhörare. Men — huru obehagligt afbryta icke de uttänjda, snart sagdt komiska altareceremonierna mot det upplyftande och till andakt bjudande i den öfriga gudstjensten! Detta luffande fram och åter, ner och upp, dessa nigaingar, ringningar, rökningar etc. huru teatraliska och föga vördnadsbju