Göteborgsposten – 22 april 1870, sida 2

redan fått ihop en summa af 400, 000 fres för bestridande af kostnaderna. IHvardera af Rothschildarne i Paris har insändt 10,000 fres, en mängd andra rika financierer från 2 till 5000 fres. Gentemot denna Comite-Oui står vensterns Comite-Non, hvilken vill republiken. Den har en centralkomite i Paris samt utgreningar och filialer i alla departementer. Den utgöres af kammarledamöter, två representanter för hvardera af de radikala tidningarne, delegerade från arbetareklasserna och medlemmar af de förra radikala valkomitkerna. D. 14 d:s höllo medlemmarne af kammarens venster jemte en mängd tidningsredaktörer från hufvudstaden och departementerna ett förberedande sammanträde hos deputeraden Cremieux. Staden Paris var representerad af 14 tidningar, landsortspressen af ej mindre än 62, bland dem flera af de mest spridda bladen. På förslag af Gambetta och Ferry antogos följande resolutioner: 1. Det skall röstas med Nej, dock utan att dermed andra medel till att protestera mot folkomröstningen utostängas. 2. Mötet föreslår, att en actionskomit upprättas i hvarje valkrets. 3. De närvarande journalisterna utvälja ur sin midt 7 delegerade, 4 för Paris och 3 för departementerna, till att leda agitationen i pressen. Nej-komiten skulle d. 18:de hålla ett nytt sammanträde, för att öfverenskomma om ett gemensamt manifest. Det är helt naturligt, att rörelsen med hvarje dag stiger och att den skall gå i stora vågor, då folkmötena åter komma i gång. Det är ej utan, att regeringen fruktar för lugnets störande i Paris. Nästan hvarje dag vidtagas redan nu försigtighetsmått. Antagligen fruktar man för den strike-jäsning, som råder bland arbetarne såväl i Paris som i landsorten. De republikanska agitatorerna begagna neml. arbetarne till att stifta oro. De förespeglas guld och gröna skogar genom strikes ; men skola naturligtvis öfvergifvas af agitatorerna i samma stund de begagnats. Man tyckes mera allmänt ha kommit till den åsigten, att Preussen velat begagna denna Frankrikes inre rörelse, för att bringa vissa Preussen intresserande frågor på tapeten och till afgörande. Bismarcks hastiga insjuknande på Varzin har kanske dock något hämmat Preussens verkningslust, hvilken framträdde på denne statsmans vanliga brutala manr i Nordd. allg. Zeits hänsynslösa artikel om Nordslesvig mot Danmark, den der väckte en så pinsam förvåning bland diplomatien i Berlin. Men just denna artikel har åter fästat uppmärksamheten vid Preussen och dess säregna ställning såsom en eröfrande militärstat i hjertat af Europa, derifrån det hotar alla närliggande mindre staters frihet och oberoende. : Alldeles tidsenligt har derför en broschyr af en preussisk generalstabsofficer Kummer utkommit, i hvilken skrift förf. framhåller, att det nordtyska förbundet är i militäriskt hänseende de andra stormakterna öfverlägset; men i sin ifver efter att förherrliga konung Wilhelms förmenta öfvermakt gifver han i politiskt hänseende Preussens motståndare ett starkt argument i händerna, ty han stärker det berättigade i deras pästående om, att rustningarne i Nordtyskland icke äro nödvändiga till sjelfförsvar och derför förutsätta vissa inkräktningsplaner. Ur skriftens rika materiel må meddelas, att den nordtyska förbundshärens krigsstyrka enl. densamma uppgår f. n. till den oerhörda siffran af 944,321 man, således mer än 3 44 af befolkningen. Räknar man härtill Baierns, Wirtembergs och Badens förbundna härar i deras nuvarande krigsstyrka af 182,406 man, så får man en samlad krigsstyrka af 1,126,727 man. Drager man häritrån suppleringstrupperna och garnisonstrupperna, hvilka tillsvidare stanna qvar i landet, så är den nordtyska landthären 551,993 man och de tre sydtyska staternas fälthär 107,476 man. Jemför man härmed andra staters fältarmeer, särskilt Frankrikes och Österrikes hvilka närmast komma i fråga, så visar det sig: Att. enligt franska uppgifter, hären och reserven utgjorde d. 1 Oktober f. å. 647,172 man, eller knappast två tredjedelar af den nordtyska stridsmakten. — Enligt Kummers beräkning utgör franska fältarmen, efter afdrag af garnisonsoch reservtrupper, på sin höjd 300,000 man, och den skulle således ej vara synnerligt mer än hälften så stark som den nordtyska förbundsbären; Att den österrikiska hären skulle under den närmaste tiden, enl. förf:s antagande blott kunna gå i fält med en lika stor styrka som år 1866, d. v. s. 300,000 man. Den nordtyska fälthären skulle således för ögonblicket vara nästan lika stark som Österrikes och Frankrikes fälthärar tillsammantagna. Dertill kommer ytterligare, att det för Nordtyskland är en lätt sak att, såsom fallet var med Mainhären år 1866, låta sina suppleringsoch garnisonstrupper rycka med i fålt.