äsigt, så har han följt mig, stödt mig och visat mig vägen. Nu då han märker att jag är på rätta spåret, lägger han armarne i kors och tiger. Han vill öfverlemna åt oss äran af upptäckten. Hvarföre? Är han rädd att skaffa sig fiender här? Nej. Han är en af de män som ingenting frukta. Hvad är då orsaken? Han ryggar tillbaka för att uttala sin tanke. Han har funnit något så öfverraskande, att han ej vågar förklara sig. Men om jag skulle misstaga mig på honom? Om denne man ej vore alls skarpsinnig? Om han ej hade upptäckt något, om han endast följde en tillfällig ingifvelse? Man har sett mera förvånande seker än så. Men jag askall sondera djupet af hans skarpsinne. Han antog sin aldra oskyldigaste min och yttrade: — Om man tänker noga på saken, hr fredsdomare, återstår här föga för mig att uträtta. Man har de två hufvudbrottslingarne i sitt våld, och då de en gång besluta sig för att tala, hvilket förr eller senare skall inträffa, om hr instruktionsdomaren vill, skall man få veta allt. Om man hällt en skopa kallt vatten öfver hr Plantats hufvud, skulle han ej blifvit mera obehagligt öfverraskad än nu var fallet. — Huru, stammade han, det är ni, hr Lecoq, en man med skicklighet, erfarenhet, som ... Förtjust öfver framgången af sin list, kunde Lecoq ej hålla sig allvarsam och hr Plantat, som märkte att han fallit i en snara, började skratta rätt hjertligt. (Forts)