på sin skrifvare, som, anländ kort efter honom, stannat qvar i undra våningen. — Här ha vi till exempel hr instruktionsdomaren, fortfor Lecoq, som tror sig ha att göra med en helt enkel sak, under det att jag, Lecoq, som åtminstone är jemngod med Gevrol, och som är hr Tabarets lärjunge — vid detta namn lyftade han vördnadsfullt på hatten — ej ännu ser klart i denna sak. Jag anar visserligen något under allt detta, men hvad? hvad? Hr Plantats drag förblefvo oförändrade, men ögonen tindrade. — Kanhända ni har rätt, sade han siutligen, kanhända det verkligen ligger något under. Polisagenten betraktade honom, han rörde ej en min. Med det likgiltigaste utseende i verlden gjorde han några anteckningar i sin annotationsbok. Tystnaden blef temligen lång och Lecoq begagnade sig af den för att åt porträttet anförtro de tankar som hvälfdes i hans hjerna. — Ser du, min älskling, sade han till detta porträtt, denhär värde herrn ser mig ut att vara en gammal räf, hvars ord och åthäfvor man med uppmärksamhet bör följa. Han delar ej, det är klart, instruktionsdomarens åsigter, han har en id som han ej vågar säga oss, men vi skola taga reda på den. Han är en skarpsinnig karl, denhär gamle fredsdomaren. Vil första ögonkastet anade han att det bodde något inom mig, trots mitt beskedliga utseeude och mitt blonda slätkammade hår. Som han trodde att jag skulle komma på villospår och antaga hr Dominis