Göteborgsposten – 19 april 1870, sida 2

tvifvel sade han till den kära aflidna hvad han ej vågade säga högt. — Jag vet nog, sade han, att Guespin är illa komprometterad. Hvarföre vill han ej säga hvar han tillbragte natten? Å andra sidan har han allmänna opinionen emot sig, och jag misstror allmänna opinionen. Polisagenten stod ensam i midten af rummet — de andra hade på hans begäran stannat vid tröskeln — och i det han såg sig omkring med sin dunkla blick sökte han utfinna en förklaring till den grufliga oordning som rådde. Han drog af sig sina silkesvantar, lade in dem i en bit papper och stoppade dem i fickan. — Dumhufvuden! sade han i harmsen ton, trefaldiga åsnor! Ej är det på detta sätt man går tillväga. Derför att man dödar folk i akt och mening att bestjäla dem, är det väl ej skäl att slå sönder allting hos dem. Man bryter ej upp möblerva för tusan! Man för med sig dyrkar, goda dyrkar som ej göra något buller, men som uppfylla sitt ändamål förträffligt. Stympare! idioter! Kan man ej ha skäl att kalla dem så?... Han tystnade och stod en stund orörlig, utom hvad näsan beträffar, hvilken var i liflig rörelse. — Aha! återtog han, kanske ändå inte så dumma ändå som jag trodde. De fyra personer som bevittnade detta uppträde följde med intresse, blandadt med förvåning, alla Lecoqs rörelser. De började märka att polisagentens enfaldiga yttre dolde en skicklighet af firsta ordningen.