Göteborgsposten – 19 april 1870, sida 1

af medlidande gällde offren. Han bedrog si sig, 2 br Lecoq fortfor under uppstigandet: — De olyckliga! man sölar ej på det sättet ned i ett hus, eller åtminstone torkar man der man sölat. Man vidtager sina försigtighetsmått för tusan! Då polisagenten hunnit upp i första våningen och befann sig vid dörren till boudoiren utanför sängkammaren, stannade han och granskade innan han inträdde rummets beskaffenhet. Med ena handen höll han sig fast i dörrkermen, lutade sig fram med öfra delen af kroppen och sträckte fram halsen med sådan försigtighet, efter hvad det tycktes, att mairen anmärkte till instruktionsdomaren: — Man skulle sannerligen kunna tro att vår man fruktar att finna någon af mördarne gömd under en möbel. Det var ej denna fruktan som höll hr Lecoq tillbaka. Han höll sig på afstånd för att bedöma effekten, på samma sätt som målaren drager sig tillbaka för att bedöma sin tafla. Sedan han sett hvad han ville se, inträdde han sägande: — Nu är jag färdig. — Men jag tycker, anmärkte instruktionsdomaren, att vi redan ha elementerna till en ransakning gifna och att de böra ofantligt underlätta ert åliggande. Det är tydligt att Guespin, om han ej är delaktig i brottet, åtminstone har kännedom derom. Hr Lecoq kastade en blick på porträttet på dosan. Det var mer än en blick, det var ett förtroende. Utan