Göteborgsposten – 14 april 1870, sida 2

platser som voro förbjudna för dem. Vi väntade åtminstone en god timma, ty kejsarens tillstånd att afrätta brottslingarne hade ännu ej anländt. De dömda, tolf till antalet, hade blifvit satta i ett slags skjul gjordt af mattor, som dolde dem för hopens nyfikna blickar. Då och då hördes en sång eller bön från detta slags bur, men ej en klagan förspordes. På kort afständ derifrån stod ett annat skjul, öppet framtill, afsedt för de mandariner som skulle föra presidium vid afrättningen. Ett långt bord betäckt med en röd duk stod i midten deraf. Bakom detta bord stod tre stora ländstolar; i dessa skulle de tre högsta mandarinerna sitta. Afrättningsplatsen var belägen omkring sextio yards från detta slags rätt, i diametralt motsatt riktning mot det ställe der brottslingarne voro instängda, så att dessa då de gingo att afrättas måste passera alldeles förbi sina domare. Askadarne började bli otåliga, då ropet lai leao (det har kommit) hördes och npprepades på alla håll. Kejsarens tillstånd hade verkligen kommit. Det inneslöts i en gul låda, vördnadsfullt buren af en ridande budbärare, hvars häst leddes af en man till fots. Klockan var omkring half elfva. Den Kinesiska polisen visade fördubblad nit, slag föllo som hagel och tvingade hopen att gå åt sidan samt lemna rum för den som bar det kejserliga ediktet. Alla mandarinerna intogo sina platser i det skjul jag förut omnämnt; alla ögon riktades mot mattskjulet, ur hvilket de dömda skulle framkomma. Mandarinerna, med kopparknapparne lyckades genom otaliga slag till höger och venster hålla en plats öppen mellan äskadarne, hvilken började vid det ställe der de dömda voro inneslutna, fortsattes förbi manderinerna och slutade vid stället der afrättningen skulle ske. Plötsligt lopp en rysning genom hopen. Den förste af de dömde visade sig. Han drefs framåt af tre eller fyra män; hans händer voro bakbundna. Den olycklige mannen var ytterligt blek; hans trötta ansigte bar spår af de lidanden han uthärdat under ett eller två års fångenskap. Ett slags plakat var fästadt öfver hans hufvud, hvarpå hans namn och hans brott stodo skrifna. Han leddes inför mandarinerna och kastades på knä. Presidenten i rätten kallade honom vid namn och sade: -Cheu pu cheu(ja eller nej). Den dömde svarade cheu(ja). Hans dom blef då uppläst för honom, och vaktarne drefvo honom fram mot det ställe der bödeln väntade honom. På vägen dit slets öfra delen af hans kläder af honom. Derefter trädde en man ett rep i hans mun, förde det under hakan, gjorde en knut, förde de båda ändarne tillbaka bakom hufvudet, lade dem i kors, förde dem öfver ögonen, hvilka derigenom blefvo slutna, virade derefter de båda ändarne rundtomkring hårpiskan, så att hela hufvudet var innefattadt i rep. Sedan detta var gjordt, kastades han åter på knä; en man tog honom vid axeln och drog honom med styrka intill sig; en annan tog repet som var fästad vid hufvudet och drog hårdt i det; bödeln närmade sig derefter, beväpnad med en tung bila. Han höll detta vapen med båda händerna och skilde med ett slag hufvudet från kroppen. De som stodo i närheten skreko högt: Chao tehi!. (rebellens hufvud). Derefter följde en blandning af de mest olikartade rop och ljud från åskådarne. Den vigtigaste rollen vid en kinesisk afrättning lär spelas af den individ som drager i hufvudet med repet, ty i samma ögonblick som bilan faller gör han en häftig ryckning som mycket underlättar hufvudets skiljande från kroppen. Då afrättningen var förbi tog en bredvid stående person upp hufvudet, frigjorde det från de rep som omgåfvo det, sprang fram till mandarinerna, föll på ett knä, och utropade i det han höll upp det afhuggna hufvudet: (rebellens hufvud är afhugget). En annan brottsling blef derefter framförd och afrättad på samma ställe som den förste. Sex blefvo halshuggna och sex blefvo strypta. Strypning anses mindre vanhederligt än halshuggning, emedan, enligt det kinesiska föreställningssättet, det ej finnes något tillkommande lif för dem som ej träda in i den andra verlden med sina hufvuden på. Under det afrättningarne pågingo var hopen alldeles tyst — ej ett rop hördes, ännu mindre ett skratt. En farligt karl. De tyska polismyndigheterna ha tillskrifvit alla det öfriga Europas polismyndigheter om efterspanandet at en högst farlig förbrytare, som synes vara ett praktexemplar i sitt slag. Man har vidtagit alla tänkbara mått och steg för att få fatt i gynnaren och isynnerhet har man sastat alla hrr hotellvärdars uppmärksamhet på honom och hans bedrifter. Denne farlige förbrytares verkliga namn är Otto Eisele. Enligt hans egen uppgift är han ursprungligen köpman, hvarföre han också vanligen uppträder som handelsresande. Han talar flytande engelska och franska, är alltid klädd efter nyaste modet och bär gerna guldglasögon. På hvarje ny ort ömsar han namn och det brister honom aldrig nödiga legitimationsdokumenter på dessa namn. eftersom han sjelf fabricerar dem med ett till illusion drifvet mästerskap. Efter några dagars uppehåll på ett ställe försvinner han, naturligtvis utan att betala sina räkningar. För att maskera sitt bedrägeri efterlemnar han oftast en packe profver, omlindad med vaxduk, men när packen öppnas, befinnes det att den istället för sidentyger och franska schalar innehåller en med sten fylld trälåda. Understundom försvinner han om natten, i det han medelst sina lakan firar sig ner från fönstret, sedan han dock tagit med sig de portativa föremål af värde som möjligen kunna finnas i hans rum. På senare tiden har han medelst list och falska konossementer på jernbaneexpeditionerna lyckats tillnarra sig varor till betydande belopp. Han har flera gånger varit gripen, men det har städse lyckats honom att rymma ur arresten och då man på senare tider från flera håll i Tyskland hör talas om bedragna hotellvärdar, plundrade kassaskåp och lurade jernbanespeditioner, har man kommit till visshet, att han åter börjat drifva sin affär. Hans signalement uppgifves sålunda: IIan är 32 år gammal, 5 fot 6 tum lång, undersätsig och temligen korpulent, har blondt hår, en bred öppen panna och flera i ögonen fallande ärr på halsen efter körtelsvulster. 8 Ef sv lanäels-underrättelser. Stockholm d. 12 April. Efter ett par timmars snöblandadt regn i Söndags formiddag, hvilket var synnerligen välkommet för unnfriskande af de