Göteborgsposten – 13 april 1870, sida 2

Hans ansigte uttryckte för öfrigt ingenting bestämdt. Det fanns deri en blandning af blyghet, sjelftillit och belätenhet. Det var omöjligt att tilltro en person med sådant utseende minsta intelligens. En beskedlig borgare som dragit sig ifrån affärerna och lefver på sina adertonhundra francs i räntor bör ha detta oförargliga utseende. Hans drägt var lika simpel som hans person. En hårkedja af samma färg som hans eget hår var fästad vid det stora silfverur som hickade i hans venstra västficka. Hens hatt, mycket gammal men mycket proper, bar spår af den noggranna omvårdnad för hvilken den var föremål. Hans händer skyddades af grå silkesvantar, som buro tydliga spår efter flera lagningar. Under det han talade manövrerade han med en liten dosa af genomskinligt horn, full af bröstkakor, lackrisbitar och sockerpullor — samt prydd med porträttet af en mycket ful pvinna, uten atvifvel salig madame Lecoqs porträtt. Och allteftersom hr Lecoq under samtalets gång erfor belåtenhet eller missnöje sväljde han en sockerpulla eller riktade på porträttet en blick som var ett helt poem. Sedan instruktionsdomaren länge granskat mannen höjde han på axlarne. — Jaså, sade hr Domini slutligen — och tonen af detta jaså motsvarade hans innersta tanke — nå eftersom ni då är här böra vi väl förklara för er hvarom det är fråga. — Äh, alldeles öfrerflödigt, svarade hr Lecoq med sjelfbelåten min, alldeles öfverflödigt.