Emellertid kunde grefvens lik ej återfinnas. Man hade förgäfves undersökt parken till dess yttersta gräns. — Man har kastat honom i vattnet, sade mairen. Det var äfven hr Dominis åsigt. Fiskare blefvo efterskickade och fingo befallning att dragga efter liket i Seinen. Klockan var nu nära fyra på dagen. Hr Plantat anmärkte att ingen af dem ätit på hela dagen och föreslog att man i största hast skulle intaga en måltid, ifall undersökningen skulle fortsättas ända till aftonen. Denna påminnelse till vår arma mensklighets triviala behof misshagade på det högsta mairen i Orcival och tillochmed förödmjukade honom något med afseende jå det värde han kände sig ega som menniska och embetsman. Han igenkände nu, såsom han sakta yttrade till doktorn, krassa egoismen hos vännen Plantat, denne min med stenhjerta och despotisk mage, denne man som med torra ögon kunde åse de grufligdste olyckor och som för halfva menniskoslägtets välfärd ej skulle vilja gå in på att påskynda eller uppskjuta sin middag en enda timma. Som man emellertid gaf hr Plantat rätt, försökte hr Courtois följa de andras exempel. Gud skall dock veta att han ej hade ringaste aptit. De fyra embetsmännen slogo sig ned omkring det bord, som ännu var vått efter det af mördarne utspillda vinet, och intogo i största hast en måltid.