Göteborgsposten – 11 april 1870, sida 2

— Nåd! jag bönfaller, min herre, låt ej arrestera mig; jag bedyrar att jag är oskyldig, jag bedyrar er det! — Tala då. — Ni vill det, sade Guespin i det han reste sig uppMen hastigt ändrande ton fortfor han i det han ursinnig stampade i golfvet: — Nej, nej, jag vill ej tala, jag kan det ej... En enda man kunde rädda mig, det är hr grefven, och han är död. Jag är oskyldig, och dock är jag förlorad om man ej finner de brottsliga. Allt är emot mig, jag vet det väl... Gör med mig hvad ni vill, jag skall ej yttra ett ord vidare. Denna envishet hos vissa brottslingar att tiga i de första ögonblicken efter deras fasttagande förekommer ganska ofta och är lätt förklarlig. Eu man har begått ett brott, man arresterar honom oförmodadt, man förhör honom genast; hvad skall han säga? Till hvad grad är han komprometterad, hvilka bevis har man samlat emot honom, har man visshet eller endast obestämda misstankar? Han är okunnig derom. Hvad han vet är att det gäller hans frihet eller hufvud, och att han genom ett ord, ett enda ord kan vara förlorad. Han vet äfven att alla hans svar skola antecknas, och att man senare skall visa honom dessa anteckningar.