Göteborgsposten – 11 april 1870, sida 2

har alltid förstört min månadspenning i förskott, det är sannt... Men hvad vill ni väl man skall göra... man kan ej skapa om sig. Men fråga om man någonsin haft att beklaga sig öfver mig. Det är en känd sak, att bland brottslingar äro de intelligentaste, de som erhållit en viss uppfostran, som ha, njutit ett visst välstånd, de farligaste. Guespin tillhörde tydligen denna kategori. Så tänkte åhörarne, under det han utmattad af ansträngning torkade sin svettdrypande panna. Hr Domini hade ej lemnat sin anfallsplan ur sigte. — Allt det der är godt och väl, sade han; vi skola i sinom tid återkomma till er bekännelse. Men det är nu fråga om att göra reda för huru ni användt er natt och förklara åtkomsten af de penningar som funnits i er ego. Denna domarens envishet tycktes göra Guespin förtviflad. — Hvad vill ni att jag skall säga? svarade han. Sanningen? ... ni skulle ej tro den. Bättre då att tiga. Det är en olycklig slump. — I ert eget intresse, sade domaren, förbereder jag er på att, om ni ej beqvämer er att svara, äro de misstankar som hvila på er af den allvarsamma beskaffenhet, att jag ser mig nödsakad arrestera er såsom anklagad för att ha mördat grefven och grefvinnan de Tremorel. Denna hotelse tycktes frambringa en utomordentlig verkan på Guespin. Två stora tårar trängde upp i hans dittills torra ögon och rullade sakta nedför hans kinder. Hans energi var uttämd, han föll på knä och ropade: