Göteborgsposten – 11 april 1870, sida 1

Ett bittert småleende öfverfor Guespins lappar och han svarade: — Jag vet väl att allt är emot mig. En djup tystnad rådde i salongen. Läkaren, mairen och hr Plantat hade gripits af en passionerad nyfikenhet och vågade ej göra en rörelse. Det finnes kanhända i verlden ingenting mera upprörande än dessa skoningslösa dueller mellan rättvisan och en för brott misstänkt man. Frågorna kunna tyckas otydliga, svaren utan vigt; frågor och svar ha dock något förfärligt underförstådt. De minsta rörelser, det hastigaste minspel kunna då få en enorm betydelse. En flyktig blixt i ögat förråder en vunnen fördel, en knappt märkbar förändring i rösten kan vara en bekännelse. Vid dessa slags dueller stannar segern vanligtvis hos den som bäst bibebåller sin kollblodighet. Hr Domini kallblodighet var orubblig. — Låt höra, återtog han efter en paus, hvar har ni tillbragt natten, hvarifrån har ni fått era penningar, hvad betyder denna adress ! — Oh! utbrast Guespin förtviflad, om jag sade er det skulle ni ej tro mig! Instruktionsdomaren skulle framställa en ny fråga, då Guespin ånyo tog ordet. — Nej, ni skulle ej tro mig, fortfor han med ögon gnistrande af vrede; tro någonsin personer sådana som ni sådant slags folk som jag tillhör? Ni vill naturligtvis ha reda på mina antecedentia, som ni domare bruka kalla ens föregående öden. Antecedentia, det är ett ord som ni kasta i ansigtet på anklagade, liksom om det förflutna be