Göteborgsposten – 9 april 1870, sida 2

(Insändt.) Minnesard, tillegnade H. W. K. vid dess första Nattvardsgång i Domkyrkan d. 10 April 1870. Så se den dag och njut den fröjden Med himmelskt tjusande behag! Hur outsägligt ljuf blir stunden, Den stund, som ej sin like har; Ty nu skall evig kärlek vexlas Med honom, som dig älskat först, Med honom, som bland värdigheter, Stär öfver tid och evigheter, Och lifsens furste är förvisst, Och bär det namnet Jesus Christ. Han ett med Fadren var i tiden, Och ett till väsendet han är; Och ingen kan den Gudom skilja, Som evig uppenbarad är. Med ljus och styrka ifrån Tabor Ett vittne går kring jorden ut Och gör sin rund till tidens slut. Att han som Gud och meneska stiftat Ett minne stort som verlden är, Det öfver haf och land befästat, Och minnet idel kärlek är. Och Minnets högtid är hans Nattvard, En härlig hågkomst af hans död. Den skänker tröst vid syndens smärta Och lif i sjelfva dödens nöd; Den skänker kraft till lifvets strider Igenom tidens öken än, Hugsvalar hjertat när det lider, Med Löftets Evangelium, Och gjuter balsam i de sår, Som ingen annan ört förmår. O! Yngling, kan du nu besvara, Har du i dina känslors härd En känsla ren, som kan förklara, Att Gud är all din kärlek värd; Så slut dig till den blomsterskara, Som nu till korsets altar går, Och der i trone skåda får, Hvad eljest ej bland tidens dimmor Den visaste förmår att se, Hur Gud är Verldens Frälsare. Så ät af detta himlabröd, Och drick af Lifsens källas flöden; Din andes salighet och lif Beröres icke då af döden! Låt trones lampa brinna klar Igenom tidens dunkla skiften! Låt kärlekens och hoppets sol Förljufva dina lefnadspligter; Så skall dig stödja Herrans hand På vägen hem till Fridens land. J. W. K.