Göteborgsposten – 9 april 1870, sida 2

sens förhållande till Tyskland år 1866 och after en kort analys af v. Bismarchs politik, på följande sätt rörande Småstaternas närvarande ställning: Det är ej utan skäl, som Europa med uppmärksam blick följer, hvad som försiggår i Mänchen och Stuttgart. Fred och krig bero af Sydstaterna. Pragerfreden har skänkt dem en farlig värdighet och lagt de allvarligaste intressen i deras bänder. Deras regeringar ha insett detta från första stunden; de ha varit kloka och försigtiga, i hvilket afseende de haft bistånd i folkets sunda förstånd. De ha genomgått några svåra år och fått tid till att vänja sig vid det underliga i deras nya ställning. Vi börja nu fatta oss och taga plats, yttrade en af deras ledande ministrar. Hvad som kän lugna Europa, det är att de tyska intressena öfverensstämma med dess egna. Om Sydstaterna låtit sig blindt drifvas till att öfverlemna sig ovilkorligt, så skulle det varit ute med Tysklands framtid. Förutsatt att der funnits en majoritet, som begärt Wärtembergs och Bayerns tillträde till Nordförbundet, skulle motetändarne likväl varit så talrika och fruktansvärda, att Preussen, för att under ett halft sekel få behålla Sydtyskland, måste hålla det under ett sabelvälde. -Ett sorgligt resultat för Tyskland, för Europa och för Preussen sjelft. De sydtyska regeringarne ha förstått, att de endast kunna träda i underhandliogar med ett frisinnadt Preussen, som vill respektera andras frihet. . . Men Wirtemberg och Bayern bära i denna stund ej blott ansvaret för sin egen framtid och för Tysklands öde. Alla de europeiska småstaternas öde är knutet, ja bundet vid deras. Om partiets önskningar ginge i fullbordan, om Baden blef ett stort Valdeck, om Minchen och Stuttgart en gång förvandlades till preussiska landshöfdingeresidens, så skulle Tysklands grannar, kosta hvad som helst, vidtaga alla möjliga törsigtighetsmått, och man skulle då få bevittna förverkligandet af den stora sammanslutningspolitik, hvilken uppställts för oss som ett ideal, men skulle bli en återgång och en fara. Det är visserligen naturligt, att man önskar nationerna allt närmare förenade med hvarandra genom upphäfvandet af grannspärrningar, genom en underlättad omsättning, genom enhet i vigt, mått och mynt, samt genom en snabbare utvexling af uppfinningar och ider; men hvad som gifver Europa dess säregna karakter, det är, att man, eftersom det är deladt i en stor mängd sjelfständiga stater, ser en allmän och gemensam civilisation framträda under de mest omvexlande former. Det förtjenar samma pris, som man på Perikles tid skänkt Grekland: Dess anda har den fruktbringande värme, som utstrålar från många olika brännpunkter, och samma majestät som en enda stor flamma, hvilken blossar upp i full fribet! Enhet och mångfald! sade Pascal om kyrkan, och han betecknade den mångfald, som ej går upp i en högre enhet, såsom förvirring, och den enhet, som icke grundar sig på mångfald, såsom ett tyranni. Småstaterna hafva tordom gjort mycket tör civilisationen och framåtskridandet; de, som ännu existera, skola göra väl i att icke alltför noga erinra sig sin forntid och i att icke uppsätta fordringar, som motsvara storheten i deras minnen; de ha ju ännu icke utspelt sin roll. Skulle Europa verkligen vinna mycket, om man med ett penndrag, föruom Baden, tillintetgjorde Wiärtemburg, Bayern, Belgien, Holland, Danmark och Schweiz? Gifva dessa länder intet åt Europa, och har det intet att af dem lära? Skall dess inre fred bli mer betryggad, då det endast räknar fyra eller fem stora, till hvarandra ömsesidigt gräns sande riken i sitt sköte och ej längre har några neutrala att skona? År det icke nu, då friheten är ett allmänt behof, nu då händelsernas ström i de stora staterna dömer friheten till en oviss tillvaro eller utsätter den för att tid efter annan bli undanskymd, lyckligt, att hon eger en säker tillflyktsort hos de mindre folken, som ej kunna umbära henne? De ha ju endast henne att lefva för och intet kan för dem ersätta hennes förlust. Vill Europa räcka handen till småsta ternas exproprierande för det allmänna bästas skull? Eller föredrager det att behålla dem, vare sig att de äro kor ungariken, furstendömen eller tristater, derfor att de bidraga till att minska skakningarne i den stora europeiska maskinens gäng och äfven utgö.a ett slags politiska och sociala laboratorier i oroliga och experimenterande tider? Men ett dylikt laboratorium kan äfven i mer än ett fall en stor stat vara; och särskilt synes oss Frankrike vara stadt på experimentets bana, åtminstone hvad kejsardömets beslutade vädjan till den allmänna omröstningen angår. Under debatten härom d. 4 d:s i lagstiftande församlingen sade Gråvy: Genom att förbehålla sig rätten att vädja till en omröstning, blir kejsaren den enda konstituerande makten. Omröstningar ha alltid varit despotismens verktyg och ett medel att lägga band på frihet n samt påföra en nat on den despotiska maktens orörlighet. — Olli vier protesterade emot dessa påståenden. Han uppräknade de politiska attributer, som återlemnats till lagstiftande församlingen, och påstod, att regeringen sedan 1860 visat aktniog för —— — — — —