Göteborgsposten – 8 april 1870, sida 3

att åtminstone rådgöra med dem, sålt dem som boskap för 75,000 p. sterl. till kanadensiska regeringen. Till fullständigandet af deras öfverraskning. underrättades de äfven samtidigt om, att kanadensiska regeringen just skickat dem med sista tåget en guvernör efter sitt eget val, mr Mc Dougall, hvilken hade i uppdrag att ibland dem ordna ett regelbundet förvaltningssystem. Harmen hos de första kolonistgrupperna, som erforo dessa nyheter, var så stor att de, utan att afvakta öfverenskommelse om några allmänna åtgärder gingo rakt mot mr Mc Dougall och skickade honom jemte hela hans stab af tjenstemän tillbaka med nästa bantåg. Så till vida var allt godt. Men så fort som den första ifvern och hänförelsen lagt sig, började de sjelfständiga kolonister, zom så tvärt och kort och godt befriat sig från Mc Dougall, att något rädas för sin egen djerfhet, och mått och steg togos för att anordna något slags motstånd. Man antog förslaget om en flagga, i hvilken den franska liljan, sleur de lys, var insömmad, emedan den franskkanadensiske bonden ännu betraktar Ludvig XV såsom sin suverän och ej bryr sig om hvarken den engelska eröfringen eller den iranska revolutionen. En president, mr Bruce, valdes och en general, mr Riel, en ung man om tjugofem år, hvilken erhållit sin uppfostran hos de värda jesuiterbröderna i Montreal. Hvar vapenför man inskrefs som soldat, fästena sattes i försvarsskick, Hudson Bay Companiets magasiner och förrådsbus togos, och en mängd ammunition inlades. Den kanadensiska regeringen skickade först ej en arme, utan en deputation till de upproriska, hvilka derpå valde ett konvent. Konventet uppsatte ett förslag, i hvilket kolonisterna framställde de vilkor, på hvilka de voro hugade att ingå i den kanadensiska konfederationen; och det syntes sannolikt, att en öfverenskommelse skulle bringas till stånd på föreslagna vilkor, då Hudsons Bay Company, som ej fått sina 75,000 p. sterl., beslöt att skaffa sig tillbaka det sken af myndighet, som det sjelft lemnat ifrån sig. Det beväpnade några hundrade man och utnämnde en ur tjensten utträdd officer vid engelska armen, major Boulton, att öfvertaga befälet. Men då de mötte Riel i spetsen för 500 af hans bästa skarpskyttar, blefvo de i grund slagna; och ett hundratal af inkräktarne, med major Boult.n ibland sig, måste obetingadt gifva sig. Major Boulton hade enligt de senaste underrättelserna blifvit skjuten, och här slutar första akten af detta drama, hvars verkningar :f den största utsträckning, i det både fransmån, engelsmän och amerikanare kunna anse sig hafva intressen att der bevaka. Men för att lemna dessa aflägsna trakter och återvända till Europa, så torde det böra nämnas, att förhållandena i Frankrike börja att antaga en i sjelfva verket mer och mer egendomlig karakter. I ett bref derifrån skrifves det: Rouher, som nu åter seglar för fulla segel, var d. 1 d:s trenne gånger i Tuilerierna och har valts till ordförande i utskottet för senatsbeslutet, och till hans sekreterare har utsetts Quentin-Burchard. Sedan det kejserl. brefvet af d. 21 Mars är det ödesdigra ordet Åplebiscit i allas mun, sedan sista hälften af förra veckan förekommer det inom alla ministeroch partisammanträden. Kamarillan har neml. lyckats intala kejsaren, att de reformer, som Ollivier af honom utverkat, endast skulle komma bourgeoisien till nytta och endast af den begäras, ty massorna på landet vilja ej veta at dem; han, Napoleon III, har derför gått på den väg, som Ludvig Filip vandrade såsom borgarkonung, när han inlät sig med parlamentarismen så, som städerna ville. Kej saren vill nu ha svart på hvitt med ja och nej, huruvida landtfolket är för eller emot eller likgiltigt för retormen. Härå skall plebiscit gifva svar. Äfven dynastiskt sinnade tidningar afråda derifrån. Denna fräga gestaltar partigrupperingarne på ett ganska sällsamt sätt. Man skulle tro, att de ultraradikala, hvilka förmena, att de stödja sig på folkviljan, skulle ansluta sig till en sådan omröstning; men sjelfva motsatsen visar sig. Den radikale deputeraden Gambetta kallar ett upprop till nationen Nationalsuveräniteten en debauche, isynnerhet om det icke föregås af en diskussion inom lagstiftande församlingen, genom hvilken den allmänna meningen kan bli upplyst. (En pik åt det bullersamma parti här i landet, som vill förflytta makten till folkmöten och göra regering och represensation till dessas verkställighetsorganer). Deremot är det de reaktionära, som vilja ba fram den allmänna omröstningen, öfvertygade att massan skall gifva kejsardömet ett sådant ridetur, att Napoleon III skall tilltro sig åter kunna regera fortiter. Onekligen befinner sig ministeren Olivier i en kinkig, ställning, oaktadt alla de förtroendevota majoriteten inom lagstiftande församlingen behagar