Göteborgsposten – 8 april 1870, sida 2

Han hade gripit fast vid salongsdörren och man kunde ej få fram honom vidare. — Stöt in honom, befallde mairen, som smittats af hopens förbittring, stöt in honom! Det var lättare att säga än utföra. Förskräckelsen gaf Guespin oerhörda krafter. Men doktorn hade fått den iden att rycka upp den dörr vid hvilken han höll sig fast, och då stödet brast honom föll han, eller snarare rullade ända fram till foten af det bord, vid hvilket instruktionsdomaren skref. Han reste sig hastigt och sökte med blicken en utgång för att fly. Då det ej fanns någon, ty fönstren lika väl som dörren voro fulla af nyfikna, kastade han sig ned i en fåtölj. Den olycklige var en bild af förskräckelsen. På hans bleka onsigte aftecknade sig blåaktiga märken efter de slag han fått under striden, hans tunna läppar darrade; hans ögon voro blodsprängda; hela hans kropp skakades af konvulsiviska ryckningar. Detta skådespel var så rysligt, att mairen i Orcival insåg att det kunde tillämpas som en lärdom af stor moralisk vigt, han vände sig mot hopen, pekade på Guespin och yttrade i mycket tragisk ton: — Sådant är brottet! Doktorn, instruktionsdomaren och hr Plantat vexlade förvånade blickar. — Om han är brottslig, mumlade den gamle fredsdomaren, hur fan kunde han vara så dum och komma tillbaka?