Göteborgsposten – 8 april 1870, sida 1

Riksdagen. Båda kamrarne hade i Onsdags sammanträden Vid början af sammanträdet i Första kammaren utsågos till ytterligare suppleanter i bankoutskottet hrr gretve A. Wachtmeister, Nisser och Hederstjerna. I båda kamrarne genomgicks statsutskottets utlåtande i anledn. af 1869 års statsrevisorers berättelse ang. granskningen af statsverkets förvaltning Äc. under år 1867. Samtligt hvad utskottet hemställt godkändes af Andra kammaren, hvaremot Första kammaren i ett par frågor fattade beslut i motsats mot hvad utskottet hemställt. Angående revisorernas anmärkningar rörande användningen at anslaget till en teknisk-ekonomisk beskrifning öfver jernvägarne ansåg Andra kammaren att dessa böra af utskottet tagas i förnyadt öivervågande i sammanhang med k. propositionen i ämnet, hvarför sista punkten, hvari utskottet redogjort för de synpunkter, hvarur det behandlat revisorernas i utlåtandet icke särskildt omnämnda anmärkningar, på yrkande af frih. Åkerhjelm återremitterades. I denna återremiss innefattades äfven den del at revisorernas berättelse som afser tillämpning af gällande resereglemente. Beslutet i afseende å sistnämnda fråga fattades på yrkande af hr P. Nilsson i Espö, hvilken såsom reservant i utskottet föreslagit ett förtydligande af resereglementet, så att traktamente för tjensteresor endast finge åtnjutas för verkliga antalet reseoch förrättningsdagar, N. Larsson i Tullus, C. Ifvarsson och frih. Åker njelm-. Med anledning af en ut. f frih. NO-densalk till statsrevisionen framställd förfrågan, hvarföre den icke lemnat någon redogörelse öfver hypoteksbankernas ställning, upplyste i Första kammaren sinansministern, att en dylik öfversigt med det snaraste torde komme att offentliggöras. Vidare föredrogs statsutskottets utlåtande angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit sedan början at 1869 års riksdag, och bifölls i begge kamrarne, utan väsendtligare anmärkningar, allt hvad utskottet deri framstalt, med undantag af den punkt, hvari utskottet tillstyrkt decharge för fullmäktige, hvilken bifölls af Första kammaren men återremitterades af den Andra för vinnande af tullständigare upplysningar om rätta förhållandet med de åt langifvärna at 1863 års jernvägslån beviljade rantecoupons. Beslutet fattades på yrkande af hr S. Nilsson, M. Jonsson i Forsbäck, Medin, Saaf och Liss Olof Larsson, hvaremot hrr Hierta och Kinmansson sökte visa obehöfligbeten af vidare upplysningar. I Första kammaren uppstod dock en särdeles liflig öfverläggning angående frågan om svenska kronans fordran hos Gellivara-bolaget. I detta ämne har statsutskottet, med töranledande af revisorernas i ämnet gjorda erinran, hemstält att Riksdagen måtte uppdraga åt fullmäktige i riksgaldskontoret att, genom utrikesdepartementets bemedling, låta anmoda någon ansedd och opartisk samt för sakens bedömande fullt lämplig engelsk jurist, att afgifva sitt yttrande, om och hvilka åtgärder från svenska statens sida kunna vidtagas för att förmå Gellivara bolag eller dess styrelse och delegare att fullgöra sina mot staten ätagna förbindelser. Debatten öppnades af grefve Hen. Hamilton, som ansåg, att man genom en dylik åtgärd icke kunde vinna annat, än att den engelska allmänheten linge klart för sig, att svenska kronan egde juridiska fordringsanspråk hos bolaget; ett sådant erkännande skulle dock medföra förpligtelsen, att Sverige gjorde sina anspråk gällande, hvilket torde blifva ganska dyrbart utan att dermed vunnes någon motsvarande fördel. Men i England skulle en sådan åtgärd från svenska statens sida säkerligen göra ganska dåligt intryck och möjligen störa det goda förhållande, som i finansielt hänseende för narvarande råder mellan de begge länderna. Vore det åter fråga om blott och bart en utredning för att visa det Sverige uppfylt sina förbindelser mot det förenämnda bolaget, så bletve en dylik utredning så enkel, att för dess verkställande icke behöfde anlitas någon engelsk jurist. — IL exe. utrikesministern grefve Wachtmeister yttrade sig i samma syfte som föregående talare och påpekade särskildt, att uppfattningen i England är helt olika mot här i landet om de moraliska förpligtelser som alage en stat, hvilken lemnat bidrag åt ett företag, samt att det skulle göra ett för vårt lands kredit menligt intryck att staten låtit ett företag falla, som ansetts af den vigt, att kräfva understöd från dess sida. Med afseende på fordringsanspråken vore det åter ned———— —