Göteborgsposten – 7 april 1870, sida 3

följeslagare. Mmvarjehanda. En björnjagt i lappmarken. I tidningen -Westerbottenk läses: Då lappmännen, bröderna Johan Johansson och Christofier Johansson från Wilhelmina, d. 12 Mars ungefärligen 1 mil ifrån Tegsnäs by i Fredrika socken, försedda med en 3 aln lång lodbössa och, såsom vanligt, åtföljda af sina renhundar, rände ikring sin renhjord, blefvo de varse, att i en tvärbrant backe snön hade en besynnerlig brun färg; och då derjemte deras hundar stannade och skällde vid ett derstädes befintligt hål, började lapparna misstänka, att en björn möjligtvis der kunde hafva sitt ide, hvarföre de, emedan backen var så tvärbrant, att de icke kunde komma dit upp med skidor, löste af sig dessa och till fots trädde dit upp, ställande sina skjutstafvar i kors för det af hundarne utvisade hålet; — men då blef, såsom lapparna uttryckte sig, en sådan rörelse under deras fötter att hela jorden dundrade, och i detsamma kommo fyra (4) stora rytande björnar framrusande. Lapparna blefro till en början mycket förskräckta, men hemtade sig snart, och efter hållen rådplägning beslöto de, att den ene utaf dem skuile begifva sig till den helt nära belägna byn efter undsättning, — emedan de med den lilla bössan icke vågade angripa så många bestar — och den andre skulle under tiden vakta björnarna. Då dessa emellertid icke nöjde sig med defensiven, utan började gå anfallsvis till väga, ville lappen, som kände sig säker på sina skidor i den djupa snön, försöka hvad han kunde uträtta med den lilla bössan, och lyckades verkligen, på nära håll, med ett väl rigtadt skott att döda en af bestarne. De qvarlefvande björnarna blefvo då bragta till det största raseri och kommo alla tre med gapande käftar rusande emot honom; men emedan lappen på sina skidor med lätthet i den djupa snön kunde retirera undan dem, så tycktes björnarna fatta ett annat beslut, nemligen reträtt till den närbelägna stora Lögdasjön, hvarest var mycken grund snö. När lappen märkte detta, hittade han på en krigslist, som bestod deruti, att han retade björnarna så, att de åter togo till offensiven, hvarigenom han kunde leda dem åter upp mot berget, der snön var djup. Undsättning ankom nu ifrån byn, bestående af Erik Pålssons tvenne unga och raska söner, af hvilka den ena, Paulus Johan, var en säker skytt, samt den andra lappen Johan Johansson. Dessa voro likväl så illa rustade, att de medhade blott en hagelbössa, till hvilken de stöpt kulor, men, hvad värre var, blott några få knallhattar. Derföre fattades det beslut, att Paulus Johan, såsom säker skytt, skulle sköta geväret, men ej aflossa sitt skott förr än björnen var honom in på lifvet. Detta skedde ock. Lapparna Jagade björnarna och Paulus stod stilla och väntade till dess besten kom så inom skotthåll, att han var säker på att träffa. En af björnarna var honom så nära, när skottet aflossades, att blod från björnen sprutade på skyttens händer. För hvart skott föll så en björn. Tre björnar blefvo på sådant sätt fällda; men mörkret inbröt, hvarföre den fjerde måste lemnas till morgondagen. Tidigt på Söndags morgon, den 13, voro jägarne åter ute, och efter en kort jagt hade de fällt äfven den fjerde björnen. Denna björn hade under natten väl valt sin terräng, i det han sökt sig till ett ställe, der renarne hårdt tilltrampat snön; men de snälla skidlöparne drefvo honom dock snart ut ifrån denna fördeiaktiga position. Under denna färd kastade björnen sig en gång utföre en mycket brant och hög ättestupa, men det hjelpte icke: Lapparna togo en omväg kring berget och voro honom på detta sätt snart åter in på litvet. Kronolansman L. Wahlberg i Fredrika har hatt tillfälle att sjelt se hudarne efter de dödade djuren, och upplyser derjemte, att ingen af jägarne någonsin förr deltagit i björnjagt, eller ens sett en lervande björn. Man måste under sådant förhållande beundra den kallblodighet som under striden ådagalades, helst vid betraktande af de klena vapen, som stodo jägarne till buds; och säkert skola innevånarne i Fredrika socken hysa tacksamhet emot det raska folket, som genom sin sinnesnärvaro befriat dem ifrån så vådliga gäster. Experimentlusten hos läkare. Det vetenskapliga nitet hos läkare, som naturligtvis i och för sig sjelf är en god sak, torde dock någon gång gifva sig tillkänna på ett sätt som länder patienten till föga fromma, om det ock befordrar läkarekonstens framåtskridande. Ett bevis derpå erbjuder en uppsats om hudåkommor i den engelska tidskriften Lancet. Författaren till besagde uppsats, d:r MCall Andersson, omnämner ett sjukdomsfall hos en liten gosse, som vårdades på ett sjukhus i Glasgow för ett hudlidande benämndt lupus varicosus: — Ingen lokal behandling blef föreskrifven?, säger d:r Anderson, men han blef ordinerad att intaga en sked fisklefvertran tre gånger om dagen, för att studenterna i medicinska fakulteten skulle få tillfälle att gifva akt på verkningarne af fisklefvertranen i sådana fall. Det onda förbättrades mycket långsamt, och det dröjde ungefär nio månader innan det fullkomligt försvunnit. Hade lämplig lokal behandling blifvit samtidigt använd, är det otvifvelaktigt att sjukdomen skulle varit botad efter ett par veckors förlopp. — Den engelska tidning, hvarur vi hemtat ofvanstående uppsats, i Lancet, bifogar följande reflexion: Uvad skulle en läkare tycka om att en patient dröjde i flera månader med att betala honom läkarearvode, endast för att gifva akt på verkningarne af detta dröjsmål? Han skvlle sannolikt genast vidtaga lagliga åtgärder för att få sin betalning, och dertill vore han fullt berättigad, på samma sätt som föräldrarne eller målsmännen till en liten sjuk gosse, på hvilken man en lång tid gjort experimenter med