Göteborgsposten – 7 april 1870, sida 2

Detta lyckliga lif räckte ett år. Lyckan tycktes för alltid ha fästat sig vid denna förtjusande egendom. Men ack! en afton blef hr Sanvresy vid återkomsten från en jagt så illamående, att han var tvungen intaga sängen. Man skickade efter en läkare; skada att det ej var vår vän doktor Gendron! En lunginflammation hade yppat sig. Sauvresy var ung, stark som en ek; i början hyste man ej någon allvarsammare oro. Fjorton dagar derefter var han verkligen på benen igen. Men han begick en oförsigtighet och fick ett recidiv. Han tillfrisknade ännu en gång, åtminstone i det närmaste. En månad senare fick han ett nytt recidiv och denna gång så allvarsamt, att man kunde förutse det olyckliga slutet på sjukdomen. Det var under denna sjukdom som Berthes kärlek och de Tremorels tillgifvenhet för Sauvresy tydligast trädde i dagen. Aldrig blef en sjuk vårdad med större omsorg, aldrig rönte han så många bevis på den fullkomligaste, renaste hängifvenhet. Alltid, dag och natt, satt hans hustru eller ock hans vän vid hans hufvudgärd. IIan hade timmar af lidande, men aldrig en sekund af ledsnad. Det gick tillochmed så långt, att han för alla dem som kommo på besök till honom sade, att han kommit derhiän att välsigna sin sjukdom. Till mig, som knappt kände honom, sade han: Om jag ej blifvit sjuk, skulle jag aldrig fått veta hur högt jag var älskad. — Dessa samma ord, afbröt mairen, sade han mer