Göteborgsposten – 6 april 1870, sida 2

——Fä:f teHctitke —— Rättegängsoch Polissaker. Poliskammaren. Unga brottslingar. Så snart en last socker eller kaffe är under lossning från något fartyg vid Skeppsbron kan man vara öfvertygad om att äldre qvinnor och minderäriga pojkar aldrig underlåta att i massa infinna sig för att närvara dervid och uppsamla från marken hvad som blifvit utspildt af dessa för så väl rika som fattiga oumbärliga varor. Inskräkte sig dessa ,axplockares samlingsbegär endast till det som blifvit spildt vore ju deremot ingenting att anmärka, men oftast inträffar att om någon låda socker eller någon kaffesäck endast för några minuter lemnas utan tillsyn, så äro genast de mest tjufaktiga af samlarne framme och tillroffa sig så mycket de i hast kunna åtkomma. För dylikt tjufveri stodo i går tilltalade inför poliskammaren tvenne pojkar vid namn Gustaf Carlsson (14 år) och Carl Edvard Eriksson (11 år). Den förstnämnda pojken hade då han anhölls af poliskonstapeln uppgifvit sig heta Nils Johan Nilsson, hvilket är hans fosterbroders namn, hvilken dock icke varit med om denna stöld åtminstone De båda pojkarne voro åtföljde, den ene af sin fosterfar arbetskarlen Johannes Nilsson och den andre af sin far arbetskarlen Johannes Eriksson. Dessa båda arbetskarlar, som båda äro boende i Masthuggsbe befunnos vara ett par af den allmoge som ty allt för stor mängd infinna sig härstädes om somrarne för att söka arbete och sedan de lyckats erhålla sådant äfven hittaga hustru oeh barn för att sedan då vintern inträder och arbetsförtjensten upphört komma Fattigförsörjningen och den enskilda välgörenheten till last. Hvad nu särskildt Johannes Eriksson, som icke kunde uppgifva annan hemort än att han var kommen nol iträn, beträffar syntes det vara mycket fattigt för honom, hvilket heller icke är att undra på då han utom sig sjelf har en sjuklig hustru och fem barn att försöja. De båda pojkarna, som erkände att de icke blott nu utan äfven! flera gånger förut stulit socker, kunde i anseende till sin minderårighet icke ådömas annat straff än kroppsaga af föräldrar. Fickstold. Ogifta Maria Johansson blef för någon tid sedan oangenämt öfverraskad af att finna det en henne tillhörig portmonnä med inneliggande 17 rdr 67 öre spårlöst försvunnit. Portmonnän hade hon förvarad i en klädningsficka, och hade hon upphängt klädningen om aftonen före den dag förlusten bemärktes i det rum hon bebodde. I detta rum lågo äfven samma natt för stöld straffade manspersonen Johannes Nilsson samt qvinspersonen Anna Johansson. Sedan anmälan om saken blifvit gjord i detektiva polisen, var det helt naturligt att misstankarne föllo på Johannes Nilsson. Han blef derför inkallad till förhör, men förnekade all vetskap om den försvunna portmonnän, hvarför saken tills vidare fick bero dervid, då någon bevisning icke fanns mot Nilsson. Emellertid observerade en i samma hus som Maria Johansson boende qvinna, att Nilsson en dag låg och gräfde i sågspånen å vinden till huset. Hon underrättade genast Maria om denna upptäckt. Maria gjorde derför en noggrann undersökning i sågspånen och lyckades slutligen finna en plånbok med inneliggande 15 rdr, hvilka penningar hon igenkände vara desamma som hon förlorat. Plånboken betanns tillhöra ofvannämde Johannes Nilsson, hvarför han inkallades till nytt förhör då han först erkände, att då han om morgonen den dag Maria bemärkte sin förlust skulle gå ut, hade han sett portmonnän liggande på goifvet i förstugan, hvarför han sparkat till den, så att den kommit under en å förstugan stående honom tillhörig kista. Han hade kort aerefter tagit penningarne ur portmonnän och lagt dem oräknade i kistan, men då han sedan skulle taga dem derifrån voro de borta. Vid ett senare förhör har Nilsson återtagit denna bekännelse samt förklarat att han icke hade den ringaste kännedom om Maria Johanssons penningar. Den ifrågavarande plånboken hade visserligen tillhört honom, men redan i höstas hade han på obekant sätt förlorat den. Vid förhöret i poliskammaren fortfor Nilsson att neka för stölden. Den vidare ransakningen öfverlemnades till rådhusrätten och kommer Nilsson i afbidan derpå att qvarsitta å cellfängelset.