Göteborgsposten – 6 april 1870, sida 1

de oskyldigaste nöjen. Han le lver allena, visar sig sällan, mottager endast någon gång besök af vänner, ty han vill ej, säger han, att menniskans svagheter skola skada domarens helgade karakter och minska den vördnad man är honom skyldig. Detta sista skäl har afhållit honom från att gifta sig, oaktadt han kände sig skapad för familjelifvet. Alltid och öfverallt är han embetsman, det vill säga representanten för hvad som, enligt hans till fanatism gränsande öfvertygelse, är det högsta i verlden: rättvisan. Af naturen glad måste han ofta göra våld på sig för att bibehålla sin allvarsamma min. Han har qvickhet, men om ett gladt skämt någon gång undslipper honom, kan man vara säker på att han ångrar det. Ingen kan samvetsgrannare än han uppfylla hvad han anser vara sin pligt. Men också är han oböjligare än någon annan. Att diskutera en artikel i lagboken är enligt hans förmenande en oformlighet. Lagen talar, det är nog, han tillsluter ögonen, tillstoppar öronen och lyder. Från oeh mad den dag då en ransaknig är börjad, sofver han ej mer och sparar ingen möda eller kostnad för att komma till sanningens upptäckande. Emellertid anser man honom ej såsom skicklig i ransakningen: att strida mot en anklagad med listeus vapen är honom motbjudande; att lägga ut en snara för en skurk är, säger han, ovärdigt. Med ett ord, han är egensinnig, ibland till den grad att det är rent af löjligt. Mairen i Orcival och hr Plantat hade ifrigt rest sig från sina platser för att gå emot instruktionsdomaren. Hr Domini helsade högtidligt, liksom om de varit för