Göteborgsposten – 2 april 1870, sida 2

be VA s1(111 10111107 sista uppträdande skall ega rum i morgon, då hon å Mindre teatern gifver en afskedssoirse 3 Från Utlandet. Den bekante republikanaren Ledru-Rollin har nu efter mer än tjugo ärs förlopp åter beträdt Frankrikes jord. Han afreste neml. d. 23 Mars med sin hustru öfver Folkestone ull Boulogne. Alldenstund parisertidningarne oj haft något att derom förmäla, är det an: tagligt, att han ännu icke anländt till den franska hufvudstaden. Han måste lemna Frankrikes jord, för att icke med långvarigt fängelse nödgas plikta för det försök, som ban gjorde d. 13 Juni 1849, att rädda den romerska republiken från undergång genom de franska vapnen. Ledru Rollin skulle först begilva sig till La Fontenaye, der han har en landtgärd. Derifrän tar han på ett kort besök till Paris, men skall likväl snart återvända till England. Han har afböjt emottagandet af hvarje offentligt uppdrag, emedan han ej vill aflägga ed på författningen. Naturligtvis skall hans närvaro i Paris sätta ny Geist i de oförsonliga, af hvilka flera börjat vackla i sin tro. Det näst sista sammanträdet för processen mot prins Pierre har varit ytterst stormigt. General Plombain sade sig ha varit den anklagades vapenkamrat vid belägringen af Zaatcha i Algeriet. Prinsen, sade han, var bataljonschef likasom jag. Hans tappra förhållande under belägringen väckte allas beundran; han var derjemte höflig mot sina underlydande och vördsam mot sina fi män. Under en fäktning ropade man till honom: Major, passa på, man sigtar på eder!Prinsen vände sig kallblodigt om, sköt på araben och dödade honom. Advokaten Laurier: Eftersom denna episod kommer på tal, så kan väl vittnet äfven säga oss, hvarför prinsen lemnat armåen. Plombain: Jag tror, att han hade en mission. Leroux: Det var ej fråga om en mission, utan om en demission. Försvararen Leroux: Prinsen kan ha begått ett fel, i det han ej qvarblef på sin post, emedan han måste återvända till den konstituerande församlingen, der han lofvat att ej uteblifva mer än en månad. Men hans tapperhet på slagfältet har aldrig blifvit bestridd, ej ens af dåvarande krigsministern general dHautpoul. Kapten Touchet, en annan vapenbroder till prinsen, prisar äfvenledes hans uppförande som soldat och särskilt hans naturliga örnblick(munterhet). Kapten Llopus uttalar sig äfvenledes på det erkännsammaste ang. prinsens militära egenskaper, och hans ifver kommer allmänheten att le. Den anklagade: Tillåt mig, hr president, att anmärka, att en kula gått genom den tappre otficers bröst, som nyss talat, och att han, om hans retorik än icke är så vacker, som hr LaurierÄs, likväl har mera mod, än den fraktion, som hr Laurier tillhör. (allmän oro). Advokat Laurier säger sig hela tiden ha iakttagit den hofsammaste ton, men nu har jag från den anklagades sida varit föremål för ett angrepp, hvilket jag ej kan qvalificera. Anklagade: Ni skrattade, då min gamle kamrat uttalade sitt vittnesmål. Ulric Fonvielle reser sig i detta ögonblick långt borta i salen och ropar mycket upprörd: Ni har mördat Victor Noir, eländige! Ni har vågat le, då man talade om hans lik!. Ett obeskrifligt tumult följer på dessa ord. Alla resa sig från sina platser. En poliskommissarie griper tag i Fonvielle, som stigit upp på en stol och ropar, hotande med knuten näfve, till prinsen: Pierre Bonaparte, våga att se mig i ansigtet! Man läter bortföra den anklagade. Efter ett längre motstånd blir äfven Fonvielle utträngd ur salen och lugnet efter hand återställdt. Dagen efter, sista dagen, uttalade Big prinsen i ett kort tal, sägande, till genmäle emot gjorda beskyllningar, att han hvarken dödat eller sårat någon i Amerika; att hvarken han eller hans kusin kejsaren undergått något slags dom i Förenta Staterna. Prinsens derpå följande frikännande är bekant. Det vill nu synas, som att den från sin innehafda professorsstol i hebreiska språket orättvist afekedade Ernest Renan skall komma att i dessa dagar tå en lysande upprättelse. Sedan College de France redan förut enstämmigt uttalat sig för Renan såsom förste kandidat till den hebreiska stolen, har nu ätven PA cademie des inscriptions et belles-lettres utalat sig med samma enstämmighet minus 1 röst för Renans kandidatur. Intör denna för kenan så hedrande enighet skall undervisningsministern omöjligen kunna tveka ang. valet. Den oroliga stämningen i Wärtemberg utvecklar sig alltmera. Våra läsare ha sig bekant, att ett ministerskifte egt rum ders:ädes. Detta skulle enligt folkpartiets önskan afsett bildandet af en antipreussisk regering; men man har nu upptäckt, att motsatsen inträffat i det de antipreussiska ministrarne Golther och Gesler aflösts af tvenne män af mindre liberalt sinnelag, och krigsminister Wagner i örverste Suckow fått en etterföljare, som skall vara ännu ifrigare för den preussiska militärorganisationen, än den afgångne minimern. Häraf har stämningen ytterligare upphetsats, isynnerhet som den nya regeringens första handling varit att tillsvidare uppskjuta kammarens sammanträden. De i Stuttgart närvarande medlemmarne af folkpartiets centralorgan ha derför utfärdat ett upprop, hvari det heter bl. a: Regeringens beteende är rent af ett hån mot folkets väl hundrade gånger uttalade vilja i den tyska frågan. Men hvarken hån eller våld skola leda folket och dess trogna representanter bort från den författningsenliga vägen. Vi vänta af representationen, att den ej skall lemna något lagligt medel oförsökt, för att skaffa aktning och etterlesaad åt folkviljan. Vi vänta af folket, att det eniot och tannert understödier sina renre