Göteborgsposten – 1 april 1870, sida 3

sedan d. 2 Januari. tiva partiet på riksdagen vill ännu före dess slut inkomma med ett förslag om att erbjuda konung Wilhelm den nordtyska kejsarkronan. Ja, det hette, att partiet hoppades en lycklig u-gång af de nya riksdagsvalen, om den kunde föra landtfolket till valurnan med orden: Väljen personer, som vilja göra eder konung till kejsare. Hvad den gamle kungen på tödelsedagen måtte ha myst i skägget åt all denna grannlåt! Tronernas innehafvare äro sig alla lika. De bländas och förblindas af kronjuvelernas glans. Men när man ger barn grannlåter att leka med, så är det, för att bålla dem snälla och beskedliga, medan man utför allvarliga saker. Medan den gamle kungen sitter och roar sig så förnöjd åt kejsarkronans drömbild — har kanske den store Bismarck andra planer i kikaren, hvilka han utarbetar, medan det åldriga barnet leker. Att dessa planer måste afse den från Sydtyskland utgående rörelsen, hvars spets är riktad mot det preussiska militärväldet, hvilket återigen utgör den fotställning, hvarpå den preussiska storheten hvilar, är naturligt. Detta kan verkligen gifva att tänka på. Tidningarne från Frankrike meddela nu en analys af kardinal Antonellis svar på franska regeringens depesch. Detta svar är mycket utförligt och slugt uppstäldt. Ian ser sig nödsakad att medgifva, att meddelandet af de märkvärdiga canones i Augsb. allg. Zeit. är riktigt; men han söker att på allt sätt mildra betydelsen af de påtänkta besluten. Den franska regeringen, säger han, ger dem en betydelse, som hosvet i Rom aldrig tänkt tillägga dem. Man bör i detta hanseende skilja mellan den teoretiska, absoluta sidan och den praktiska, relativa sidan. Kyrkan är ett andligt, af Gud insviftadt samtund, och hon är förpligtad att lösa hvarje problem för menskligheten; men derat, att hon begagnar denna rätt, följer icke, att bon skall blanda sig i de politiska frågorna, och der hennes förhållande till nationerna ordnats genom konkordater, skall hon städse samvetsgranut respektera de häri innehällua bestämmelserna. Kardinal Antonelli hoppas, atv de gifna förklaringarne skola förmå franska regeringen att uppgifva sin fordran på att tå skicka ett särskiidt ombud till kyrkomötet. Han gifver visserligen icke något direkt atslag på denna tordran, men han framkommer med så många invänningar och betänkligheter, att ett bifal dertill uppenbarligen icke kan väntas. Det år synbart, att Frankrike ganska djupt känner den obehagliga ståndpunkt, på hvilken iet i denna sak befinner sig. La Franceberättar, att, förutom Antonellis ofvan antörda depesch, äfven påtven försökt att bakom Darus 0en Olliviers rygg underhardla direkt med kejsar Napoleon. Biskopen af Nevers, msgr Forcade, medförde denna skritvelse från päfven till Napoleon. Påtven visade sig häri mycket artig men stel; han vill icke gifva etter för den franska diplomatien utan blott vinna tid. Den franska fanan är, anmärker härtill la France, icke i Rom, endast för att skydda påfvens materiela oberoende, utan älven till ;kande af den katolska verldens fred. Men om denna nu sväfvar i fara, om förhållandena mellan stat och kyrka bragtes till en brytning, så skulle den händelsen kunna inträffa, att den franska fanan lemnade Kyrkostaten. Hittills bar Frankrikes råd i Rom icke haft den ringaste framgång, hvarken i afseende på kommunala eller adminietrativa reformer; skall det gå bättre i afseende på kyrkomötets angelägenheter? Det är ej utan, att man i Frankrike hyser vissa farhågor. Skulle det neml. lyckas påfven att förmå Napoleon III att handla per sonligt och utan afseende på kabinettet i den romerska frågan, så skulle den kabinettskris inträffa, på hvilken de klerikala arbetat allt Dessa sträfvanden stå 1 samband med ryktena om Rouhers snara inträde i kabinettet som utrikesminister; men vi tro så föga derpå, att det knappast är mödan värdt att återgilva ett sådant rykte, hvil ket dock vittnar om den i Paris rådande förägua stämningen och om många olika strömsättningar, som der möta hvarandra. Lagstiftande församlingen har, i ställe: för att såsom forut förkasta, hänvisat till utskottet en motion af Jules Favre om upphaf vandet af art. 291, hvilken förbjuder hvarje församling eller förening om mer än 20 personer. Bifalles törslaget, återställes dermed den fullständiga föreningsrätten. Lamartines gods ha nu blifvit försålda. fänsta Hnngjal 411 Dan lattan 44 (