Göteborgsposten – 1 april 1870, sida 2

Den värde mairen höjde armarne mot himlen med den djupaste bestörtning malad i sitt ansigte. — Hvar? när? frågade han. — Nyss, vid ändan of parken, som vi rodde förbi för att vittja våra ryssjor. — Hvilken ryslig olycka! utbrast hr Courtois. En så utmärkt qvinna! Men det är ej möjligt, ni måste ha misstagit er; mun skulle ha underrättat mig... — Vi ha nog sett rätt, hr maire. — Ett sådant brott i min kommun! Emellertid gjorde ni rätt i att underräita mig, jag skall vara klädd inom två minuter, och derefter begitva vi oss till stället... Men nej, vänta... Han tycktes öfverlägga en minut och ropade: — Baptiste! Domestiken var ej långt borta. Med ögat och örat ömsom intill nyckelhålet lyssnade han och såg så mycket han kunde. Vid ljudet af mairens röst beböfde han blott sträcka fram handen för att öppna dörren. — Min herre ropar? — Ja, spring till fredsdomaren utan en sekunds dråjsmål, det är fråga om ett brott, ett mord kanhända; bed honom komma snart, mycket snart ... Och ni, tillade mairen vänd till de båda tjufskyttarne, kunna invänta mig här, jag skall blott kasta på mig en ötverrock. Fredsdomaren i Orcival, hr Plantat, har varit advokat i Melun. Efter att ha varit lycklig i alla sina företag, förlorade han vid femtio års ålder inom en enda månad sin hustru som han tillbad och sina två söner, de mest lof