Göteborgsposten – 1 april 1870, sida 2

en gång blygsamma och rigtiga min som så ofta utmärker dem som ha sig sjelfva att tacka för sin ställniug. Alla menniskor sofvo änau i hr mairens hus, då Jean Bertaud och hans son klappade på porten till detsamma. Efter en stund syntes en halfklädd och till trefjerdedelar vaken domestik i ett af fönstren till bottenvåningen. — Hvad är det fråga om? sporde han i vresig ton. — Vi vilja tala vid hr mairen i en ytterst vigtig sak, svarade Bertaud den äldre. Gå och väck honom, hr Baptiste, han skall ej ge er bannor för det. — Jag far aldrig banuor! försäkrade Baptiste. Det fordrades emellertid goda tio minuters öfvertalning och förklaringar för att förmå betjenten fatta ett beslut. i Slutligen fingo dock de båda tjufskyttarne företräde för en liten korpulent och rödbrusig msn, som var mycket missbelåten med att ha blifvit tvingad lemna sin säng så tidigt: det var hr Courtois. Det hade blifvit beslutadt att Philippe skulle föra ordet. — Hr maire, började han, vi komma för att förkunna er en stor olycka; ett brott har med all säkerhet blifvit t begånget hos grefve Tremorel. Herr Courtois var grefvens vän! han blef vid denna oräntade underrättelse likblek. — Min Gud! stammade han ur stånd att beherrska sin rörelse, hvad säger ni, ett brott? — Ja, vi ha nyss sett ett lik, och så sannt jag här står tror jag att det är grefvinnans.