Göteborgsposten – 1 april 1870, sida 2

vande ynglingar, den ene tjugotvä, den andre aderton är gammal. Det var ej underligt att en man som tretio ärs lycka gjort försvarslös mot olyckan, skulle digna under tyngden at dessa tätt på hvarandra följande förluster. Under en lång tid fruktade man för hans förstånd. Blotta åsynen af en klient, som kom för att störa hans smärta med tal om affärer, gjorde honom ursinnig. Man förvånade sig alltså ej öfver att han sålde sin affär för helfva priset. Han ville ostördt öfverlemna sig åt sin sorg. Men tiden minskade bitterheten af denna sorg och han började fiuna det tråkigt att ingenting ha att göra. Fredsdomareplatsen i Orcival blef ledig, Plantat sökte och fick den. Sedan han en gång inträdt i sitt kall som fredsdomare, kände han mindre ledsnad. Denne man, som ej hade några förhoppningar mera i litfeet, började intressera sig för tusen olika saker som förefunnos omkring honom. Han använde hela förmågan af ett öfverlägset förstånd, alla ressurserna af ett genomträngande skarpsinne för att skilja det sanna från det falska bland alla de lögner han var tvungen att lyssna till. Inom sex månader var hans rykte såsom fredsdomare stadgadt. Han envisades för ofrigt att föra ett ensligt lif, trots alla hr Courtois uppmaningar till motsatsen. Han påstod att sällskaper tröttade honom och att en olycklig man endast stör sällskapetrefnuden. Den tid som hans domarekall ej tog i auspråk egnade han åt en petuniesamling utan like. (Farte Y