Göteborgsposten – 29 mars 1870, sida 2

mycket riktigt bragt prinsen till att svara mindre artigt och att då Noir slagit prinsen på örat, under det Fonvielle famlat med sitt revolveretui, hvilket bragt prinsen i raseri, så att han till sjelfförsvar skjutit Noir och sedan äfven skjutit på Fonvielle, hvars kläder dock endast träffats af kulorna, samt til sist åter laddat sin revolver, öfvertygad att de båda utrusande gästerna skulle återkomma med en upphetsad pöbel. Det är väl måjlig, att man det oaktadt icke skulle hyst något slags sympati för prinsen, om icke Fonvielle beträdts med lögn. Det har sårat den allmänna rättskänslan, att en af folkets män kunnat vod ett sådant tillfälle som detta af politiska skäl kränka sanningen. Derigenom har Fonvielle beröfvat sig sjelf all rätt att tros på sina ord, under det prinsens utalanden deremot burit hela sanningens prägel. ÄAlldenstund denna sak öfverallt väckt ett stort uppseende, skola vi efter de ingångna tidningarne referera målet, såsom varande ganska säreget: Tours d. 21 Mars. Redan kl. 5 på morgonen voro alla ingångar till justitiepalatset uppfyllda med en massa nyfikna. Gensdarmer, polisagenter och pompiers — här är ett stort ant.l hemliga agenter — upprätthålla ordningen. Omkring kl. 9 ar trängseln så ofantlig, att man knappast kan komma fram till justitiepalatset. Hela Tours och dess omnejd tyckas hafva stämt möte derstädes. Hvad som ännu mera ökar massan, är den omständigheten, att nästan alla verkstäder och många kontor tillslutits, såsom vore det en högtidsdag. Sjelfva domsalen var vid tiotiden ända till trängsel fylld. Derinne varseblir man marskalken Baraguay dillilliers (Tours är säte för befalhafvaren öfver ett af Frankrikes militärdistrikt), prefekten, mären och stadens öfriga myndigheter. Bland de närvarande märkte man särskildt familjen Noir. Louis Noir, den aflidnes broder, har ett mycket godmodigt utseende; modren var svartklädd och bar den hufva, som är vanlig för de gifta qvinnorna ur folket. Hon förhåller sig mycket lugn, under det att fadren Noir ständigt tillrättavisas af sin familj. Den gamla frun har ej något judiskt i sitt anlete, under det att de ötriga familjemedlemmarne icke kunna förneka sitt österländska ursprung. KI. 312 infann sig rättspersonalen, hvarpå notarien uppläste det dekret, som konstituerar domstolen. Man skred derefter till konstituerandet af juryn. Jurymännen såväl som domstolen aflagsnade sig. Efter deras återkomst utropas de 36 jurymännen jemte namnen på dem, som ej fått lotten. Den anklagade införes nu i salen. Uppmärksamheten är allmän. En gendarmerioffieer och tvenne gendarmer beledsaga honom. Han bär svart reck, mörkblå byxor, hvit halsduk, gula handskar och Hederslegionens officerskors. Han ser mycket blek och upprörd ut. På presidentens fråga om hans namn, stånd och hemrist, svarade prinsen med fast stämma (han har en stark italiensk accent): Pierre Napoleon, utan yrke, 54 år gammal och boende i Auteuil 59, Grande Rue. Presidenten tager härpå den öfliga eden af jurymännen och håller till dem ett längre tal. Han yttrade sig först öfver domstolens karakter: Det finnes i hrankrike, sade han, en känsla, som är ännu starkare än frihetens, neml. jemlikhetskänslan, och isynnerhet jemlikheten inför lagen. Derför kan man lätt förstå, att, när den höga domstolen inkallas, tillochmed intelligenta män studsa och spörja sig sjeltva, huruvida detta inkallande, hvilket den anklagade sjelf afstyrkte, vore af nöden? ... Men lagen fanns, man måste lyda honom, denna lydnad bör man likväl icke klaga öfver; i mitt samvetes fulla öfvertygelse säger jag, att denna lag, långt ifrån att satta jemlighetsprincipen i fara, icke har något annat ändamål an dennas fastare tillämpning. Lagskipningen kunde endast då gälla lika för alla, när den är stark nog att förbli kall och opartisk gentemot alla. Under vanliga förhållanden uppfylles denna pligt lätt, men i upprörda tider kunna omständigheter inträffa, inför hvilka äfven de starkaste själar darra. Då måste man lämpa medlen efter verket och tillägga lagen en makt, som är alldagligheten öfverlagsen. Presidenten erinrade vidare om dylika institutioner i England, Nordamerika och den gamla franska monarkien, hvilken senare han ej underläter att gissla. Sedan 17897, fortfar han, har vår lagstiftning fullföljt samma mål, men på andra vägar; den begärde af friheten samma kraft, som den gamla regimen begärde af makten med Guds näde. I afseende på juryns sammansättning tillägger han: Jurymannens antal är tredubbladt; det for målets bedömande nödiga antalet är höjdt, för öfrigt gäller landets strafflag?: Till sist uppmanar han juryn att afgifva sitt omdöme utan lidelse, utan undseende, men framför allt utan politiska biskäl. Har uppstod familjen Noirs advokat Lourin och begärde Rocheforts inkallande som vittne, hvilken begäran rättens ordförande genast biföll. Derpå började förhöret med den anklagade: Presidenten: Anklagade, kom ni först år 1848 till Frankrike? Den anklagade: Jag hade redan förut varit här en gång med juliregeringens tillåtelse. Presidenten: Godt, men först efter 1843 bosatte ni er i Frankrike och blef vald till medlem af konstituerande församlingen. Men redan förut hade tidningarne haft åtskilligt att berätta om eder, hvilket dock kan härtlyta ur dåliga källor. För ötrigt har detta intet att göra med den nu anhängiggjorda anklagelsen, och vi lemna det derför å sido. För närvarande erinra vi eder blott om en tilldragelse från år 1849. Ni var då medlem af nationalförsamlingen och gat en dag en af edra kolleger ett knytnäfslag i ansigtet, och detta tillochmed i ett plenum. Den anklagade: Jag afgaf redan då min förklaring; nu kan jag endast säga, att jag besvarade gjorda kränkningar, och vädjar jag i detta afseende till dåvarande justitieministern Odilon Barrot, med hvilken jag då stod på bästa fot. Presidenten låter uppläsa domen, hvilken år 1549 dömde den anklagade till 200 fres i böter och at hvilken framgick, att de mildrande omständigdigheterna bestodo deri, att den anklagades familjs ära sårats.