Göteborgsposten – 29 mars 1870, sida 2

jag kan satta guillotinen — hängningarne i lyktpålarne — de vilda orgierna of mordiska drinkare, druckna of blod. Dessa mån hade planerat som jag har planerat, arbetat som jag arbetat. väntat — för att misslyckats som jag misslyckats! Hun hade hunnit långt bort från Westend till någon ödslig trakt öster om City, viljande af iustinkt de tystaste gatorna, innan han var lugn nog för att tänka på faran af sin belägenhet eller besluta sig för hvad han skulle företaga. Några minuters eftertanka sade honom att han måste fly — Douglas Dale skulle utan tvifvel jaga honom som man jagar ett vilddjur. Hvart skulle han gå? Fanus det nägot gömställe i denna stora stad, der han kunde vara i säkerhet för den mans hämnd som han så djupt förorättat? Han erinrade six kapten Halkards bref. Han drog upp det skrynkliga papreret ur fickan och läste några få rader. Ja; det var som han trott. Pandion skulle lemna Gravesend klockan fem nästa morgon. — Jag skall segla till isgrakvarne och isbjörnarne! utropade han. Må de följa efter mig dit om de vilja! Energisk som alltid, ej mindre energisk i denna stund af förtvillan, begaf han sig ner till sjömansqvarteret och använde sina få sista pund för att köpa sig en lämplig utstyrsel. Sedan han gjort det intog han cen tarHig middag i ett värdshus och gick derefter med ångbåt till Gravesen d. Han sof ombord på Pandion. Den plats som blifvit honom erbjuden hade ej fyllts af någon annan. Det