Göteborgsposten – 28 mars 1870, sida 2

tor halfhögt, om milt verk ej snart krönes af framgång. All u-derminering gar langsamt. och det är ett snarlikt arbete vi haft för o men slutet kan ej vara långt borta, tillade han med en suck. Gå och fråga efter er kusins helsa. Si stor är sjelrbelrägeriets makt, att sir Reginald Eversleigh nästan lyck ades ötvertyga sig sjelt, att han ej var delaktig i Carringtons komplotter — att ban ej visste hvart han syftade, och att han personligen ej hade någon ondel i det brott som begicks, om det var något brott. Då sir Reginald lemnat honom, kastade Victor Carrington sig i en stol i ett tillstånd af djup modlöshet. Efter en stund reste han sig upp och öfvertänkte hvad han denna dag borde töretaga. Han hade träffat miss Brewer föregående dag. Han hade af henne hört huru orolig Pauline var öfver sin trolofvades helsa och den stora anledning hon hade dertill. Victor Currington fattade det beslutet att denna dag skulle vara den sista af förbidan — of sjänning. Ilan teg en flaska från den hylla der han förvarade sina gifter, stoppade den i bröstsickan och gick till sin mors rum. Unkan satt som vanligt vid sitt broderi. Hon räknade nigra masker, ionan hon höjde upp hufvudet för att se på sin son Men då hon såg upp blef hennes eget ansi förändradt och hon sade: — Victor, du är sjuk. Jag ser att du är det. Du är dig ej lik. IIVed fattas dig? Ingenting, min mor, svarade Victor; ingenting utom litet frisk luft och rörelse. Jag har varit en smula öfverretad, det är alltsammans. Jag har tänkt på det gamla