Göteborgsposten – 28 mars 1870, sida 1

derföre varit föga påaktad, vid innevarande riksdag, då han ingick i landtmannapartiet, plötsligt befanns mogen för statsutskottet, der han pligtskyldigast fungerat såsom ordföran dens vapendragare, en befattning, som troligen uppmuntrar till vidare framsteg. Ehuru Andra kammaren godkände statsutskottets förslag med 103 röster mot 76, så är dock denna utgång af frågan söga tillfredsställande för grefve Posse U:o, enär vid den gemensamma voteriugen som förestår, nämnda firma svårligen kan påräkna öfver 117 röster mot 176 för R. M:ts förslag. — Det visar sig således att dot beräknade vederlaget för ministeren icke kommer att inträffa i den frågan, och att ännu ligger ett stort svalg emellan hoppet och målet. Obestridligt är att oppositionens plan gick ut på att medelst allmänna beväringsfondens forcerande åstadkomma en ministertörändring, och vidare att beröfva den nuvarande regeringen alla penningetillgångar. Men är det vål under sådana sörhällanden tänkbart att män med aktning för sig sieltva och med anseende hos nationen framdeles skulle vilja ingå i konseljen? Troligen icke. Men huru då förklara att grefve Posse med en så utomordentlig ifver arbetar på regeringsmaktens fullständiga reduktion? Har han då öfvergilvit åträn att sjelf blitva ledamot i kouselJen? Troligen icke. Sannolikt föreställer han sig, att en ministör i hvilken han blir ledstjernan, snart skall återförvärfva den makt, som han varit med om att beröfva den nuvarande regeringen. Annorlunda kan ej hans förfaringssätt förklaras. Men förmår han väl att efter en liten tids anarki beherrska situationen efter sin önskan? Ofta, då jag erfarit de häfuga anfallen mot ministeren De Geer af en taburetthungrig flock inom representationen, har den frågan uppstått: det vore kanske så godt att på försök låta de illusoriska koryåerna inom detta parti tå formera sig till en minister, ty långlitvad blef den tvifvels utan icke. Men ett sådant experiment kan medföra betänkliga följder. Det kan nem ligen ganska lätt hända, att efter denna ministörs fall inga personer med verkligt anseende skola finna sig hågade att inträda i kon seljen, och att vi derföre kunna utsättas för samma sorgliga skådespel som i Grekland, der den ena flocken af politiska äfventyrare aflöste den andra i regeringen. (Forts.)